Mitt motto är stay sharp.

Allt jag kan –  all materialkänsla och teknisk skicklighet, alla studier av traditionella sammansättningstekniker, alla folkkonstnärliga inspirationskällor, all identifikation med mina slöjdande förfäder och förmödrar har gett mig en stark identitet som slöjdare.
Eftersom jag gillar folkkonst, färg och egensinnigheter har jag också närmat mig konsten.

Att slöjda handlar om att göra föremål som fyller någon slags funktion. Det är rent konkret – att sleven har en användbar form eller att stolen går att sitta på, för en slöjdare sätter sin heder på att slöjden är användbar.
Det måste vara högsta kvalitet i materialval och sammansättningar eftersom slöjden ska existera längre än jag själv.

Det kan också handla om en konstnärlig drivkraft, när själva processen i att göra föremålet och att sen se det färdigt, vidgar dina sinnen och får dig att se både dig själv och omgivningen i ett nytt meningsfullare ljus.

För mig blir ett föremål perfekt när det fungerar ur båda aspekterna.
När funktionen är en sammansmältning av kroppens, tankens och själens behov. Då får slöjden en genomarbetad form, en egen unicitet som är resultatet av både handens skickliga arbete och intensiva tankearbete.

Sharp, jomenvisst, men det är inte bara kniven som ska vara rakbladsvass.

De fyra väggarna.

För att förklara för mig själv och för andra vad jag gör så har det vuxit fram en förklarande tankemodell på hur jag ser på mitt slöjdande.

Tänk er att jag befinner mig i ett slöjdrum eller i en verkstad med en huggkubbe i mitten.
Jag och huggkubben (ja till och med yxan) är direkt uppkopplade mot de fyra väggarna, inte helt olik en wifi-uppkoppling i 5G, fast betydligt mer intuitivt och direkt.

De fyra väggarna är: Materialet. Verktygen. Traditionen och Folkkonsten.

Väggarna fungerar som ett ramverk och påverkar slöjdandet beroende på var jag väljer att befinna mig i rummet. När jag gör en skulptur ur krokvuxet material kan jag vara nära både folkkonsten, traditionen eller materialväggen. Den kunskap som finns lagrade i väggarna och förhållandet mellan väggarna styr mina val i hur jag slöjdar skulpturen.

Materialet

Hela idén med slöjd är att fiberriktningen i träet följer formen på objektet. Att skära blir enkelt, fibrerna låter sig formas utan att vresigt vridna fibrer eller kvistar gör att motved splintar upp veden. Träet kan täljas tunt och smäckert med yxa och kniv utan att styrkan i materialet försämras. Så enkelt och självklart i tanken, men ack så komplicerat i verkligheten. Formen på trädet måste passa idén. Framför allt måste man hitta det perfekta ämnet antingen för raka bitar eller krokiga bitar. Är det klyvbart är det ett bra material i kombination med träkvaliteter som hårdhet, styrka och böjlighet.

Verktygen

För att kunna jobba unplugged måste man träna upp sin skicklighet med verktygen och kunna slipa dem.

Av min pappa Wille har jag lärt mig över tio grepp som verkligen tar täljningen till en ny nivå. Här finns kraftgreppet, korslagda tumgreppet, konservöppnargreppet och saxgreppet, namn som är nödvändiga för att förstå egenheterna och ergonomin med dem. Kontroll och styrka är så viktigt för att kunna skära de långa släta faserna som gör att man inte behöver slipa ytorna med sandpapper. På en karaktäristisk slöjdyta kan du se hur skicklig slöjdaren är.

Traditionen

Jag har insett att jag äger en tradition. Tillsammans med täljbilan, bandkniven och moraknivarna ligger traditionen där i näverkonten, som ett osynligt immateriellt verktyg. På samma sätt som andra folkliga kulturers slöjd är den min identitet och mitt kulturarv. Rötterna mina bakåt är ett slöjdankare som fått fäste i en västerbottnisk mylla. På min fars sida kom de till Sverige som invandrande svedjefinnar på 1500-talet och på min mors sida var de statare i Sörmland. Alla har slitit för sin överlevnad och slöjdat i generationer.

Den kunskapen har satt standard i så där tjugotusen år på hur man kan överleva med materialkunnande och en stor portion händighet. De gamla skåpen, fälltäckena och trasmattorna, talar i sin tydlighet, de är inte beroende av en fiberuppkoppling eller av eluttaget, eller som någon fundamental slöjdortodox typ utryckte det: satans två ögon i väggen.

Nej, tradition är en lång utvecklad ackumulerad kunskap om hur vi ska tillvarata materialen där vi bor och göra något användbart av dem.

Därför är slöjden viktig. Den har substans för att den är grundad i mänskliga villkor. Den står för ett värde, en vördnad inför vad handen kan åstadkomma. Om vi kunde ta till vara på kunskaperna i stället för att slänga dem på sophögen och tro att industrialismen löser våra problem.

Att jobba med yxa, kniv och i färskt virke i stället för att köpa är ett sätt att bjuda motstånd; ett sätt att vara krokig och personlig när så mycket annat är strömlinjeformat och massproducerat. För mig är det ett sätt att vara konkret-poet med kniven som penna.

Det är något med det här som ger självförtroendet och kontroll i mitt lilla mikrokosmos.

Folkkonsten

Den sista väggen påverkar allt jag gör, den får slöjden att se ut på ett speciellt sätt. Folkkonsten är bondesamhällets lust att dekorera sina bruksföremål. Oavsett hur fattiga folkliga kulturer har varit har man bemödat sig med att smycka, pynta, göra mönster, använda färger och utveckla ett maner som har ett unikt särdrag.

Man stiliserar naturmotiv, skär in eller broderar djur och människor och det symboliska budskapet finns i många olika länder, tider och material. Folkkonsten är uråldrig, allmänmänsklig och global. Min identifikation i folkkonsten finns i det oskolade konstnärliga uttrycket, jag är en slöjdare med folkkonstnärliga förtecken.

Folkkonsten rymmer också en mängd tecken och symboler och arketypiska mönster som fyrkanten, cirkeln, trekanten och korset. Fyrkanten som avgränsningen, världens hörn. Cirkeln som det oändliga. Trekanten som det manliga och kvinnliga. Korset markerar platsen och mötet mellan väderstrecken.  Här har jag byggt upp en egen mönstervärld inspirerad av de folkliga symbolerna.

Med synsättet ”De fyra väggarna” får jag en övergripande bild av mitt skapande rum. Jag lyssnar in väggarnas innehåll, tar del av deras ackumulerade erfarenheter som ligger lagrade i isoleringen eller i de olika skikten av gamla tapeter som finns kvar. I rummet är variationsmöjligheterna oändliga och mångfalden rik. Allt påverkar, en dialog utvecklas och resultatet av samspelet blir till slut ett objekt som berättar en historia. Orsak och verkan vidgar förståelsen för det jag gör och breddar sättet jag slöjdar på.

Ett tryggt rum som både vägleder och inspirerar.

 

Klockan är fem, gryningen silar ljuset genom asparna i öster och jag kränger näverkonten över ryggen. Andedräkten ryker. Den första hårda frosten har lagt sig, det går att ta sig överallt över myrarna. En hård, en aning sviktande skorpa gör marken fast nog att gå på, tillochmed över de sanka ställen som tidigare varit farliga.

Slukhålspölarna.

Nu kan jag gå långa sträckor för att hitta slöjdämnen. De fallna löven har frilagt sikten så att formen på björkstammarna snabbt kan bedömas för att bli ett stolsben, en karm eller en ryggbricka till en stol. Jag ska ut på ämnesjakt efter att kvällen innan skissat på en stolsidé.

Medan jag går koncentrerar jag mig på den nedre delen av ungträdens stammar, de från 6 – 10 cm i diameter. Synen skärps och en förväntan börjar sjunga i kroppen. En form skymtar i ögonvrån och ivrigt banar jag mig fram mellan grenarna till böjen, känner med handen över barken och läser av trädets skavanker och defekter. Går runt stammen och betraktar den från flera håll för att urskilja formen ur olika vinklar.

En orre flaxar tungt i väg från en spretig torrgrans topp och jag går vidare, lämnar böjen besviket med en aning om något bättre längre fram, längre in i skogen.

Valet av rätt ämne och trä är avgörande för att slöjdandet ska kunna bära hela vägen till att bli ett vackert, starkt, funktionellt och meningsfullt föremål.

I ”Mot fyren” av Virginia Wolf tänker huvudpersonen Lily Briscoe:

”…Var skulle hon börja det var frågan, var skulle hon sätta det första penseldraget? Ett enda streck på duken och hon hade förbundit sig till otaliga risker, mångfaldiga och oåterkalleliga beslut. Allt det som i idéns form föreföll enkelt blev i praktiken genast komplicerat, på samma sätt som vågorna ter sig symmetriska när man ser ner på dem från strandklipporna men för den som simmar mitt bland dem är åtskilda åt av djupa dalar och skummande vågkammar. Men man måste ta risken göra sitt penseldrag.”

Hela idén med slöjd är att fiberriktningen i träet följer formen på objektet. Att skära blir enkelt, fibrerna låter sig formas utan att vresigt vridna fibrer eller kvistar gör att motved splintar upp veden. Träet kan täljas tunt och smäckert med yxa och kniv utan att styrkan i materialet försämras.

Så enkelt och självklart i tanken, men ack så komplicerat i verkligheten.

Formen på trädet måste passa idén. Framförallt måste man hitta det perfekta ämnet.

Jag passerar genom ett område med frodvuxna granar, snabbt gödda av solljus och frodig gammal åkermark. Efter några kilometer beträder jag en stenig men grönlummigt mossbetäckt slänt med högväxta trygga rödflikiga furor. Inga krokiga ämnen så långt ögat kan se och ingen orre i trädtopparna.

Tankarna vandrar i väg till en annan favoritförfattare.

I boken Klingsor av Torgny Lindgren berättar författaren om konstnären Klingsor som finner ett snett supglas på en stubbe. Det tillfälle då hans ögon ”öppnats för de döda tingens liv, att de innerst inne var lika levande som vi andra, att de strävar uppåt alldeles som vi, att ingenting är dött, att livet utspelar sig i all materias innersta… Materien, sade han, väljer att framförallt låta sig representeras av föremålen.”

Skrattar till vid minnet av Torgnys text, han är en Västerbottnisk litterär vårbäck som porlar och sprudlar av liv och infall i sina böcker. Han får tanken att svindla och söka sig nya banor.
Kanske är mitt sökande efter det perfekta ämnet en slags skogs-dating för att hitta en trä-kompanjon som vill dela min formmässiga idé?
Ett ämne som till hela sitt väsen vill materialisera sig och bli slöjd.
En uppsättning fibrer av lignin och cellulosa som föresatt sig att bli en krokvuxen ryggbricka till en stol – som helt enkelt vill låta sig representeras.

Bli re-presenterad i den rotlösa världen.
Värdigt och respektfullt.

Morgonsolen riktar ett lågt skarpt ljus mot vita stammar vid ett gammalt dike i kanten på myren. Det kvillrar till bakom mig och jag vänder mig hastigt om. Ljuset slår en båge upp mot det klarblå, jag känner en stark närvaro, det är några lavskrikor som närmar sig nyfiket.
Då uppfattar jag en elegant svagt s-formad böj på en björk i dikeskanten, den är helt slät i nävern. En solreflex flimrar i det tunna istäcket i diket och björkens böj säger:

Hallå, se mig! Så här kan du också göra! Inuti mig projiceras en ny annorlunda stol fram på näthinnan. Stolen blir mer spännande i formen än den som fått mig ut i skogen för att jaga slöjdämnen och den här talar mer respektfullt till mig.

 

Jag har alltid strävat efter en intuitiv gestaltningsförmåga i mitt slöjdande. Med materialet och redskapet i händerna vill jag ha en autonom känsla för form och funktion. Det skulle bara rinna till som en naturlig utlöpare från huvud och kropp. Till ett formspråk, till en känsla för linjespel, till en dynamik mellan funktion och estetik, till en slöjdkänsla.

Men så jag glömde slöjdpartnern. Som uppenbarade sig och ville något annat, ungefär som det är i ett förhållande.

Där det finns dialog, utmaningar och ett givande och ett tagande.

Sen tar jag fram sågen, och hejdar mig ödmjukt. Ger björken lite tid att suga upp det sista ur myrens safter och näringsämnen innan den kan ge sitt samförstånd inför sin omvandling till en ryggbricka.

Kapar sen böjen och tänker att trädet har talat.

Sam-talat som författaren Sara Lidman sa.

”I sing the body electric” är en helt underbar boktitel av Ray Bradbury som etsat sig in i skallen ända sedan jag läste pocketutgåvan första gången i början på 80-talet. Bradbury hade snott titeln av Walt Whitmans diktsamling Leaves of Grass från 1855. Dikten belyser olika aspekter av människan; existensens härlighet, sambandet mellan kropp och själ och relationen mellan alla människor oavsett ras.

Raden dyker upp i huvudet då och då som ett mantra, förutom att den låter både cool och är snyggt så döljer den något mer svårfångat. ”I sing the body electric” slår helt enkelt an en distad ton i mig, något börjar svänga och blir ett pulserande beat, en rytm större än livet självt. En kroppslig elektrifiering måste vara ett tillstånd av en förhöjd livskänsla där både kropp och intellekt förenas i något meningsfullare. Men varför fångar det mig?  Troligen har det med slöjd och rock´n roll att göra.

Det går långt tillbaka.

Min far Wille lärde mig hugga med yxa. Höger ben bakåt, vänster ben vid sidan om huggkubben. Jobba med hela kroppen och låt eggen skära i hugget med en knyckande rörelse. Syfta in huggen i föregående skär så följer den breda slipfasen föregående hugg och ger en jämn tydlig fas som gör att du ser formen tydligt.

I tjugoårsåldern högg jag tråg, skålar och skedar. Samtidigt sjöng jag och spelade kompgitarr i bandet Favoritorkestern. Steget var inte långt till att jämföra känslorna. När jag vevade riffet i Summertime Blues, vårt extranummer av the Who´s version från Live at Leeds, kände jag mig inspirerad av Pete Townsend. Känslan var så stark att jag upplevde att jag lyfte någon tum från scenen. När jag svingade yxan var jag inspirerad av Wille. När verkstadsstereon spelade tung blues och yxan gick i rytm, kunde jag ha matat på i timmar. Det var samma känsla, men ändå olika. Definitivt någon form av ”kroppslig elektrifiering”.

Jag upptäckte hur tillfredställande det var att slöjda till monotona rytmer. Jag märkte att suggestiv rock som Talking Heads och så småningom minimalisten Philip Glass, som gjort musik till filmen Koyaanisquatsi, fungerade utmärkt till upprepande arbete. Rytmerna försatte mig i ett flow som fick tiden att både gå och stå still samtidigt. Under tiden växte högen med täljd slöjd på hyvelbänken.

Några år senare lyssnade jag på ett föredrag av Gunilla Lundahl, en arkitekt som intresserat sig för sambandet mellan matematik och bild. Hon berättade om en ryaliknande väv från Afrika med inslag av gräs från Raffiapalmen. I väven fanns ett mönster, en geometri, som visade ett kodsystem för afrikanska arbetssånger. Ni vet, där försångaren sjunger en strof och arbetslaget svarar, som i gospelmusiken. I väven fanns ett zig-zag mönster med fyrkanter och cirklar som utgjorde partituret. Mönstret blev ett signalsystem för hur sången är uppbyggd; här fanns längden på versen och för bryggan som kommer innan refrängen. Sen ett tydligt refrängmönster med olika variationer i nya mönsterbårder. Mattan vävdes och sångens strukturer bevarades.

Lundahl hade läst boken ”Den gudomliga geometrin” av Gösta Adrian-Nilsson (1922) och hennes inspirerade föredrag blev en ögonöppnare – geometri kan ha funktionen att översätta något abstrakt.

Jag satt med munnen halvöppen och kände att sambandet mellan arbete, rytm och mönster sjönk in i mig. Allt föll på plats. Det bekräftade att extremt svängiga rytmer går rätt in i musklerna och ger energi och kraft. Att geometriska former och mönster är djupt rotade i vårt DNA. Rytm och mönster som ett flow. Att det måste svänga i tillvaron. Eller som beatnik-poeten Jack Kerouac uttryckte det: ”You got to have beatitude”.

I min värld blev det en bekräftelse på att mina stora passioner i livet, rockmusik och slöjd hör ihop på ett djupare plan. När musiken och arbetet samarbetar i ett flow anstränger sig hjärnan utan att signalera olust och ansträngning. Rytmen i arbetet speglar något djupt mänskligt, något som även naturfolk upptäckt och kommunicerat med hjälp av mönster och symboler.

Insikten förklarade mina drivkrafter, men jag fattade också att allt som görs för hand reflekterar ett existentiellt samband mellan arbete och kropp, rytm och folklig form. Arbete, tid, liv och död materialiseras i slöjden på ett abstrakt plan. Det var en mycket tilltalande mänsklig tanke som fick mig att förstå varför jag spelat i rockband och slöjdat i hela mitt liv.

Den här insikten resulterade i rockföreställningen Rockhuvud som turnerade med fyrtio spelningar runt om i Sverige 1994. Men det tar vi i annan blogg.

PS: Novellsamlingen ”I sing the body electric” av Bradbury heter ”Den kalla vinden och den varma ” på svenska. Fantastisk Sci-Fi bok med en poetisk men tyvärr värdelös översättning av titeln.

Vissa slöjdade föremål ger en djupare mersmak än andra. De dröjer sig kvar i medvetandet som betydelsefullare. Det kan ha att göra med färgkombinationerna. De kan ha att göra med formen. Det kan ha att göra med att skissen ger rätt känsla. Det har ofta att göra med materialets fibrer som triggar en form jag själv aldrig skulle kunna tänka ut. Ofta är det svårt att sätta fingret på varför den där nöjda känslan sitter kvar i många år.

Slöjdloungen är ett av de föremålen som sprakat lite. Nu är den såld till Sunderbyns Folkhögskola för att stå i lobbyn till deras hotell och konferensdel. Hedervärt – en grym placering!

Är det en bänk med ryggstycke eller är det en soffa? Svårt att säga så den fick heta Slöjdlounge. Sittytan och en del av den uppskjutande ryggen är gjord i homogen gran. Egentligen var ämnet betydligt grövre. Jag fick det av min far i Högland. De hade fällt en enorm gran en bit därifrån och grannen hade med sin baklastare kört det till Willes ställe. Jag tror att ämnet var lite för stort att hantera för honom, han var i 80-årsålern då, så när han frågade om jag vill ha det, tvekade jag inte att säga ja. Jag hade en offentlig utsmyckning till Sunne kommun på gång, och ville göra en utomhusbänk. Gran är relativt röttåligt, vilket gjorde valet gott. Dessutom var den nedersta delen i stort sett kvistfri. Det skulle definitivt underlätta när den skulle skäras slät, renskärningen, som jag kallar det.

När jag med motorsåg sågat ut den karaktäristiska formen till Sunnebänken, en modell som jag gjort till Umeå flygplats i ett antal varianter, blev det över ett ämne med vinklad rygg, ca 40 mm tjockt, som hade en potential. Problemet var kvistarna. Orsaken till att ytveden var kvistfri var att någon stamkvistat den nedre delen när trädet var yngre och när trädet växt och ”vallat” över dem blev ytveden jämn och fin.

Det överblivna ämnet fick ligga i logen några år till jag en dag vid skissblocket fick en briljant idé; att tappa in gradslåar som säkrade benens genomföring i sitsen och gradslåar till det komplexa ryggstycket som förstärkning.

Mitt signum och min stora förkärlek till att arbeta i krokvuxet kanske en del av er känner till. I den här skissen fick jag utlopp för att utnyttja styrkan och skönheten i det krokvuxna. Jag har samlat på mig en del material med åren, några hundra barkade torra krokar ligger i logen, sorterade i olika kategorier och de ropar på mig! När jag hittat fyra ämnen fick jag finjustera skissen lite, och sen göra mallar för att testa i skala 1:1, justera lite till och sen slöjda.

Det rektangulära ryggstyckets ståndare gradades in på baksidan av ryggen av en praktikant från Malmstens verkstadsskola. Olle Rosenqvist hade hört mitt sommarprogram i P1 2015 och ville tanka inspiration. En föredömligt skicklig och noggrann ung man som jag tror gjorde gradningen betydligt bättre än jag själv skulle ha gjort den. Bild 202

Det var klurigt och roligt att tappa in de krokvuxna vinklarna, inte alldeles lätt, utmaningen var halva nöjet.

Ryggbrickorna i ramverket är gjort som ett skiftesverk i miniatyr. De tunna utkluvna tunna brädorna, slattorna, ligger löst i en notat spår i ramkonstruktionen, ungefär som en spegel i en dörr. Mönstret med romber och liggande timglas är vanliga element i min mönsterbok som symboliserar evighet och liv.

Men det var ”piece of cake” jämfört med att skära rent sitsen och ryggens ytor. Ett rent helvete rätt och slätt som jag inte riktigt förutsett. Den långfibriga granen hade betydligt fler kvistar än den inre delen. Trots att jag i stunder av övermod berömmer mig för att ha en bra teknik med bildhuggarjärnen, kom det oförutsägbara plötsliga urslag. Ett tag höll jag på att förlora hoppet om att rädda ytan, men så kom jag på att jag skulle svagt skåla ur ytan till fyra sitsar. Det gjorde skärningen något lättare förutom där fibrerna möttes. Jag fick slipa, bryna och strigla järnet supervasst och pressa ner slipfasen i träet för att få kontroll. Det tog hela två dagar, och då pratar vi bara om renskärningen…

De två korparna längst upp sitter på varsin löstagbar stålpinne, det blev praktiskt eftersom jag visste att den skulle flyttas till olika utställningar över hela Sverige. Vid skissande drog jag mig till minnes att Odens två korpar Hugin och Munin satt på hans axlar. De flög ut i världen och agerade spioner för att sedan komma hem till Valhalla och avlägga rapport med all sin korpvisdom.

Nu ser jag fram emot rapporterna från hotellets lobby, kanske ska de kraxa om att vindarna vänder och att ljumma vårvindar är på väg?

Jag verkligen älskar att rita mönster! Mest för att mitt synsätt konstant förändras. Det jag för ett halvår sedan tyckte var ett bra mönster kan plötsligt verka ogenomtänkt och oinspirerat, och ett annat mönster som jag komponerat för många år sedan, då ratat i min skissbok, kan nu verka briljant bara jag ritar om det och ändrar proportionerna.

Det är intressant varför jag har en känsla av att det alltid kan bli bättre. För mig ska ett bra mönster innehålla flera repetitiva bårder av uddsnitt och linjer, gärna med ett väl avvägt förhållande mellan ytor och linjer. Med tydligt fokus, en mittpunkt som drar blicken till sig och kommunicerar något. Det kan vara en genomskuren dekor, en plattskärning, en text eller en symbol som signalerar något angeläget till mig. Mönstret ska också hålla att se på över tid. Kanske är det här det riktigt svåra uppstår?

Det skurna ska givetvis vara rent och snyggt men samtidigt inte bli för petigt och stelt.  Jag eftersträvar en flyhänt drivenhet som utan ängslan fått kniven att självsäkert löpa i träfibrerna. Självklart ska mönstret gifta sig med föremålet och prata samma språk. Visst ska också det skurna skeva lite charmigt, gnistra och spraka till. Hur detta blir till är svårt att sätta fingret på, det är underbart när det bara händer, men oftast får jag bearbeta idéerna flera gånger, gärna med tid emellan, innan jag blir nöjd.

En symbol jag ofta använder är timglaset, den har blivit så personlig att jag upplever den som en grundsten i mitt mönsterbibliotek. Kanske för att den talar till mig.

Timglaset består av två trianglar med spetsarna placerade mot varandra. Etnologerna tolkar trekanten med spetsen uppåt som en maskulin symbol och den med spetsen neråt som en feminin. När de förenas blir det ett tecken på att tiden är utmätt, sanden rinner i vårt allas timglas och vi ska alla dö. Men, i många folkliga kulturer är den också en symbol på kärlek, på föreningen mellan kvinna och man. Jag läste en gång i tidskriften Hemslöjd att en turkisk vävare som flyttat till Sverige blivit överlycklig när han hittat timglaset bland våra folkliga mönsterkompositioner. Han benämnde symbolen som ”evig kärlek”.

Rent symbolmässigt är logiken glasklar. Barnen, som förhoppningsvis blir resultatet av kärleksföreningen, överbrygger tidens gång och nya generationer lever vidare. En slags moteld mot döden. Om timglaset ritas liggande blir den en evighetssymbol, en liggande åtta. Kärleken skickar in oss i evigheten – lite abstrakt tolkat kanske, men en existentiell tanke att grunna på.

Ibland får jag frågan om mönstret görs samtidigt som slöjdföremålet. Det händer vid klara rena inspirationsstunder, men det är sällsynt. Ofta har jag ingen aning. Då brukar jag sitta och tomglo på ytan tills något dyker upp. Som att föremålet sänder signaler om vad som är lämpligt. Men om vi inte är ”uppkopplade”, om det är helt dött, då bläddrar jag i min hög med skissböcker efter inspiration. Hittar jag inget där använder jag min bildbank. Där finns bilder från museers arkiv och hembygdsgårdar som jag besökt genom åren. Med lite tur klickar det till och ett gammalt mönster faller in i en ny kontext och blir nytt igen efter lite bearbetning. När det fått en surolle-touch , ett manér eller en look om du så vill, så börjar jag känna tillförsikt.

När jag sen klipper ut skissen och tejpar upp den på föremålet brukar jag ställa det på nattduksbordet bredvid sängen. Mina mest rena och självkritiska ögonblick infaller nämligen innan frukost. Tanken känns då klar och oförvägen till självbedrägeri. Jag ser direkt om något skaver i proportioner eller linjespel och får rita om.

Tidsödande? Javisst, men tillfredställelsen när mönstret sen är skuret och målat är den slöjdkick jag lever på. En av mina starka drivkrafter till att fortsätta.

Rock on and slöjd til you die…

Det här blev ett av de mest utmanande men samtidigt inspirerande arbete jag gjort på länge. Tack vare romanen ”Älskade Ester” av Kent Lundholm, som också tipsade min uppdragsgivare LYBO om uppdraget att göra minnestriptyken, så fick jag beställningen. Stort tack Kent! Gestaltningen av hennes liv fick en fördjupad innebörd genom Kents bok med hans själfulla beskrivning av Ester och inspirerade till det slöjdade uttryck i form, färg och mönster som blev resultatet. Så här i efterhand förstår jag att boken hänger ihop med min identifikation med Västerbottens inland och att arbetet med triptyken synliggjorde en del av det kulturella landskap som till stor del format mitt slöjdande.

En stark drivkraft i mitt slöjdande är att gestalta slöjdens formvärld och de folkkonstnärliga objektens uppenbara vilja till att ge avtryck. Inom folkkonsten finns ett egensinnigt uttryck som hämtar sin kunskap om material och tekniker från självhushållets förindustriella tid. Bland de slöjdare jag mötte under min uppväxt i Vilhelmina fanns berättelser om umbäranden och om en hård uppväxt, men också om en acceptans för de udda personligheterna och en förståelse för levnadsvillkoren. Slöjdens folkkonstnärliga del är också att gestalta livets prövningar via mönster och symboler, som ett stumt språk som kan förstås på ett djupare plan. I utsmyckningen har jag velat väva samman och visualisera Esters personlighet och livsberättelse och samtidigt förankra den i ett Västerbottniskt slöjdarv.

Om triptyken                                                                                                     

Triptyken, totalt 150 x 130 cm är skuren med skärande verktyg ur tre hela stycken av lind. Målningen är utförd med konstnärlinoljefärg och vaxad.

Ester är gestaltad som en ängel med en blommande strålkraft. Hennes svarta kappa, gråa hatt och schackrutiga väska putande av fikabröd och stor-svart-skorna var självklara attribut för n´Ester.

Den vänstra delen av triptyken skildrar hennes uppväxt med föräldrarna på det fattiga och steniga hemmanet bland tallarnas kronor och rötter. Mönstren illustrerar hennes livsnerv, likt en DNA-strängar, undertill en bård med Andreaskors, rundlar och liksidiga kors som en påminnelse om hennes förfäders avtryck.

Kents bok med sin berättelse svävar över bygden och är med i formandet av hennes eftermäle. Tulpanrankor kantar sidorna som avknoppningar från hennes livsträd.

Den högra delen speglar Esters flytt till Lycksele och ålderdomshemmet med föräldrarna. Hennes liv får ett nytt flöde genom sociala kontakter, inte minst genom alla bröllop och begravningar hon besöker. Duvan efter Esters smeknamn finns med, men också korpen som står för hennes utsökta minne. I mönsterbårderna illustreras hennes liv i en rytmisk variation och minnet av furornas trädkronor i skogen som en underström.

Symbolen under namnet är en fritt komponerad feminin romb med cirklar och står för Esters personliga kärna. De liksidiga korsen, trekanterna och halvbågarna kan ses som hennes kontakt med omvärlden men också som skydd och integritet.

Ta Rygg.

Soffbänken har sits och ryggbrickor skurna i furu. Ryggbrickorna är intappade och låsta till sitsen av genomgående tappar med kilar i ek. Benen är krokvuxna av hägg, rönn och björk. Två underliggande gradslåar låser rörelser i sitsen och ger de intappade och kilade benen dubbel stadga. Soffbänken ger en möjlighet att begrunda triptykens bildspråk och mönsterbårder närmare, en andningspaus i foajén.

Arbetsprocess.

Arbetet blev en lång intressant process. Först fick jag såga den ca 80 cm breda linden, beställd från Skåne, till 8 cm tjocklek i en liggande bandsåg. Lars Laursén från Århus var dräng i verkstan och tur var väl det, för när vi skulle oxhyvla bitarna plana behöver man vara två! För att skala upp de olika delarna gjorde jag skala 1:1 utskrifter via Photoshop och förde över motiven till träet med grafitpapper. Jag sågade ner markeringar och borrade hål för djupnivån och började hugga ner nivåerna med huggyxa. Sen tog bildhuggarjärnen vid. När det var som mest intensivt låg över 50 bildhuggarjärn på rullbordet.

Under arbetet med bänken hade jag en finsk praktikant, ursprungligen från Enare Träsk – Elli Jakonaho. Omsorgsfullt arbetade hon med både målning och slöjdande.

Den här utsmyckningen blev ett av mina större och mest intressanta jobb. Avslutningsvis vill jag tacka Peter Lindholm och övrig fantastisk personal på LYBO för ett smidigt och trevligt samarbete!

Nu glädjer slöjden de boende i deras entré på Finnbacksgatan 15 i Lycksele, hör gärna av er till LYBO för en titt! Växel: 0950 – 169 40

Det har verkligen varit bedrövligt i år med ett förödande krig och Covid-elände. När hopp- och maktlösheten kommer krypande mellan golvtiljorna i verkstan är bästa botemedlet för en ickevålds-slöjdare att göra livsbejakande slöjd. ”Slöjden är skaparkraft, den är möjligheter, den är förmåga” skriver tidskriften Hemslöjds chefredaktör Malin Vessby, så sant!

Under årets första månad har jag renoverat verkstad, inrett ett nytt grovslöjdsrum och fått lite ordning på allt krok- och rakvuxet. Nu är det full aktivitet med stols- livsträds- och ordtavle-beställningar, men framförallt slöjdande inför utställningen ”Trästämma” på Österåkers Konsthall i Åkersberga den 14 maj – 11 juni. d

Jag kommer att ställa ut magiska askar, sköna fågelskålar, krokvuxna slevar, tänkvärda ordtavlor och några underfundiga sittmöbler. Några axplock:

Livsträdet Betula Ludens – den lekande björken. 35 x 35 cm. Vägghängd.

Hoppas också få till några skulpturer med samma urkults-karaktär som ”Järnvidja” som redan står på konsthallens gård, redo att köpa in av konstföreningen i deras lotteri. Priset i lotteriet är en mindre kopia av samma skulptur.

Missar du den utställningen kan du sikta in dig på Rättviks Konsthall i 3 dec 2022 – 15 jan 2023.

Kurser

När jag ändå är på G i trakterna runt Stockholm håller jag en kurs i Åkersberga i augusti kallad:

Tälj it!  En två dagars kurs i täljning med kniv. Tisdag och onsdag, 9 – 10 augusti 2022. KL: 9 – 16.30.

Plats: Österåkers Konsthall i Åkersberga strax utanför Stockholm.
Passa på att lära dig grunderna i täljning och de rätta täljgreppen för att kunna slöjda bruksföremål till hemmet i färskt virke. En grundläggande genomgång i att slipa/bryna din kniv ingår.
Pris per deltagare 1 900:-  Lunch och fika ingår.
Först till kvarn! Anmäl dig till info@surolle.se. Senaste anmälningsdag 29 juli.

Passa på att anmäl er, kurserna på Sätergläntan, både ”Magiska Askar” under sommaren och Karvsnittskursen i Augusti på Täljfest är fulltecknade.

I höst blir det en USA-tripp med lite kurser och sedan produktionstid i verkstad och ateljé för den kommande utställningen ”Yxtid, knivtid, vargatid” på Rättviks Konsthall 3  dec 2022 – 15 jan 2023.

Väl mött på både kurser och utställningar!