Jag verkligen älskar att rita mönster! Mest för att mitt synsätt konstant förändras. Det jag för ett halvår sedan tyckte var ett bra mönster kan plötsligt verka ogenomtänkt och oinspirerat, och ett annat mönster som jag komponerat för många år sedan, då ratat i min skissbok, kan nu verka briljant bara jag ritar om det och ändrar proportionerna.

Det är intressant varför jag har en känsla av att det alltid kan bli bättre. För mig ska ett bra mönster innehålla flera repetitiva bårder av uddsnitt och linjer, gärna med ett väl avvägt förhållande mellan ytor och linjer. Med tydligt fokus, en mittpunkt som drar blicken till sig och kommunicerar något. Det kan vara en genomskuren dekor, en plattskärning, en text eller en symbol som signalerar något angeläget till mig. Mönstret ska också hålla att se på över tid. Kanske är det här det riktigt svåra uppstår?

Det skurna ska givetvis vara rent och snyggt men samtidigt inte bli för petigt och stelt.  Jag eftersträvar en flyhänt drivenhet som utan ängslan fått kniven att självsäkert löpa i träfibrerna. Självklart ska mönstret gifta sig med föremålet och prata samma språk. Visst ska också det skurna skeva lite charmigt, gnistra och spraka till. Hur detta blir till är svårt att sätta fingret på, det är underbart när det bara händer, men oftast får jag bearbeta idéerna flera gånger, gärna med tid emellan, innan jag blir nöjd.

En symbol jag ofta använder är timglaset, den har blivit så personlig att jag upplever den som en grundsten i mitt mönsterbibliotek. Kanske för att den talar till mig.

Timglaset består av två trianglar med spetsarna placerade mot varandra. Etnologerna tolkar trekanten med spetsen uppåt som en maskulin symbol och den med spetsen neråt som en feminin. När de förenas blir det ett tecken på att tiden är utmätt, sanden rinner i vårt allas timglas och vi ska alla dö. Men, i många folkliga kulturer är den också en symbol på kärlek, på föreningen mellan kvinna och man. Jag läste en gång i tidskriften Hemslöjd att en turkisk vävare som flyttat till Sverige blivit överlycklig när han hittat timglaset bland våra folkliga mönsterkompositioner. Han benämnde symbolen som ”evig kärlek”.

Rent symbolmässigt är logiken glasklar. Barnen, som förhoppningsvis blir resultatet av kärleksföreningen, överbrygger tidens gång och nya generationer lever vidare. En slags moteld mot döden. Om timglaset ritas liggande blir den en evighetssymbol, en liggande åtta. Kärleken skickar in oss i evigheten – lite abstrakt tolkat kanske, men en existentiell tanke att grunna på.

Ibland får jag frågan om mönstret görs samtidigt som slöjdföremålet. Det händer vid klara rena inspirationsstunder, men det är sällsynt. Ofta har jag ingen aning. Då brukar jag sitta och tomglo på ytan tills något dyker upp. Som att föremålet sänder signaler om vad som är lämpligt. Men om vi inte är ”uppkopplade”, om det är helt dött, då bläddrar jag i min hög med skissböcker efter inspiration. Hittar jag inget där använder jag min bildbank. Där finns bilder från museers arkiv och hembygdsgårdar som jag besökt genom åren. Med lite tur klickar det till och ett gammalt mönster faller in i en ny kontext och blir nytt igen efter lite bearbetning. När det fått en surolle-touch , ett manér eller en look om du så vill, så börjar jag känna tillförsikt.

När jag sen klipper ut skissen och tejpar upp den på föremålet brukar jag ställa det på nattduksbordet bredvid sängen. Mina mest rena och självkritiska ögonblick infaller nämligen innan frukost. Tanken känns då klar och oförvägen till självbedrägeri. Jag ser direkt om något skaver i proportioner eller linjespel och får rita om.

Tidsödande? Javisst, men tillfredställelsen när mönstret sen är skuret och målat är den slöjdkick jag lever på. En av mina starka drivkrafter till att fortsätta.

Rock on and slöjd til you die…

Det här blev ett av de mest utmanande men samtidigt inspirerande arbete jag gjort på länge. Tack vare romanen ”Älskade Ester” av Kent Lundholm, som också tipsade min uppdragsgivare LYBO om uppdraget att göra minnestriptyken, så fick jag beställningen. Stort tack Kent! Gestaltningen av hennes liv fick en fördjupad innebörd genom Kents bok med hans själfulla beskrivning av Ester och inspirerade till det slöjdade uttryck i form, färg och mönster som blev resultatet. Så här i efterhand förstår jag att boken hänger ihop med min identifikation med Västerbottens inland och att arbetet med triptyken synliggjorde en del av det kulturella landskap som till stor del format mitt slöjdande.

En stark drivkraft i mitt slöjdande är att gestalta slöjdens formvärld och de folkkonstnärliga objektens uppenbara vilja till att ge avtryck. Inom folkkonsten finns ett egensinnigt uttryck som hämtar sin kunskap om material och tekniker från självhushållets förindustriella tid. Bland de slöjdare jag mötte under min uppväxt i Vilhelmina fanns berättelser om umbäranden och om en hård uppväxt, men också om en acceptans för de udda personligheterna och en förståelse för levnadsvillkoren. Slöjdens folkkonstnärliga del är också att gestalta livets prövningar via mönster och symboler, som ett stumt språk som kan förstås på ett djupare plan. I utsmyckningen har jag velat väva samman och visualisera Esters personlighet och livsberättelse och samtidigt förankra den i ett Västerbottniskt slöjdarv.

Om triptyken                                                                                                     

Triptyken, totalt 150 x 130 cm är skuren med skärande verktyg ur tre hela stycken av lind. Målningen är utförd med konstnärlinoljefärg och vaxad.

Ester är gestaltad som en ängel med en blommande strålkraft. Hennes svarta kappa, gråa hatt och schackrutiga väska putande av fikabröd och stor-svart-skorna var självklara attribut för n´Ester.

Den vänstra delen av triptyken skildrar hennes uppväxt med föräldrarna på det fattiga och steniga hemmanet bland tallarnas kronor och rötter. Mönstren illustrerar hennes livsnerv, likt en DNA-strängar, undertill en bård med Andreaskors, rundlar och liksidiga kors som en påminnelse om hennes förfäders avtryck.

Kents bok med sin berättelse svävar över bygden och är med i formandet av hennes eftermäle. Tulpanrankor kantar sidorna som avknoppningar från hennes livsträd.

Den högra delen speglar Esters flytt till Lycksele och ålderdomshemmet med föräldrarna. Hennes liv får ett nytt flöde genom sociala kontakter, inte minst genom alla bröllop och begravningar hon besöker. Duvan efter Esters smeknamn finns med, men också korpen som står för hennes utsökta minne. I mönsterbårderna illustreras hennes liv i en rytmisk variation och minnet av furornas trädkronor i skogen som en underström.

Symbolen under namnet är en fritt komponerad feminin romb med cirklar och står för Esters personliga kärna. De liksidiga korsen, trekanterna och halvbågarna kan ses som hennes kontakt med omvärlden men också som skydd och integritet.

Ta Rygg.

Soffbänken har sits och ryggbrickor skurna i furu. Ryggbrickorna är intappade och låsta till sitsen av genomgående tappar med kilar i ek. Benen är krokvuxna av hägg, rönn och björk. Två underliggande gradslåar låser rörelser i sitsen och ger de intappade och kilade benen dubbel stadga. Soffbänken ger en möjlighet att begrunda triptykens bildspråk och mönsterbårder närmare, en andningspaus i foajén.

Arbetsprocess.

Arbetet blev en lång intressant process. Först fick jag såga den ca 80 cm breda linden, beställd från Skåne, till 8 cm tjocklek i en liggande bandsåg. Lars Laursén från Århus var dräng i verkstan och tur var väl det, för när vi skulle oxhyvla bitarna plana behöver man vara två! För att skala upp de olika delarna gjorde jag skala 1:1 utskrifter via Photoshop och förde över motiven till träet med grafitpapper. Jag sågade ner markeringar och borrade hål för djupnivån och började hugga ner nivåerna med huggyxa. Sen tog bildhuggarjärnen vid. När det var som mest intensivt låg över 50 bildhuggarjärn på rullbordet.

Under arbetet med bänken hade jag en finsk praktikant, ursprungligen från Enare Träsk – Elli Jakonaho. Omsorgsfullt arbetade hon med både målning och slöjdande.

Den här utsmyckningen blev ett av mina större och mest intressanta jobb. Avslutningsvis vill jag tacka Peter Lindholm och övrig fantastisk personal på LYBO för ett smidigt och trevligt samarbete!

Nu glädjer slöjden de boende i deras entré på Finnbacksgatan 15 i Lycksele, hör gärna av er till LYBO för en titt! Växel: 0950 – 169 40

Det har verkligen varit bedrövligt i år med ett förödande krig och Covid-elände. När hopp- och maktlösheten kommer krypande mellan golvtiljorna i verkstan är bästa botemedlet för en ickevålds-slöjdare att göra livsbejakande slöjd. ”Slöjden är skaparkraft, den är möjligheter, den är förmåga” skriver tidskriften Hemslöjds chefredaktör Malin Vessby, så sant!

Under årets första månad har jag renoverat verkstad, inrett ett nytt grovslöjdsrum och fått lite ordning på allt krok- och rakvuxet. Nu är det full aktivitet med stols- livsträds- och ordtavle-beställningar, men framförallt slöjdande inför utställningen ”Trästämma” på Österåkers Konsthall i Åkersberga den 14 maj – 11 juni. d

Jag kommer att ställa ut magiska askar, sköna fågelskålar, krokvuxna slevar, tänkvärda ordtavlor och några underfundiga sittmöbler. Några axplock:

Livsträdet Betula Ludens – den lekande björken. 35 x 35 cm. Vägghängd.

Hoppas också få till några skulpturer med samma urkults-karaktär som ”Järnvidja” som redan står på konsthallens gård, redo att köpa in av konstföreningen i deras lotteri. Priset i lotteriet är en mindre kopia av samma skulptur.

Missar du den utställningen kan du sikta in dig på Rättviks Konsthall i 3 dec 2022 – 15 jan 2023.

Kurser

När jag ändå är på G i trakterna runt Stockholm håller jag en kurs i Åkersberga i augusti kallad:

Tälj it!  En två dagars kurs i täljning med kniv. Tisdag och onsdag, 9 – 10 augusti 2022. KL: 9 – 16.30.

Plats: Österåkers Konsthall i Åkersberga strax utanför Stockholm.
Passa på att lära dig grunderna i täljning och de rätta täljgreppen för att kunna slöjda bruksföremål till hemmet i färskt virke. En grundläggande genomgång i att slipa/bryna din kniv ingår.
Pris per deltagare 1 900:-  Lunch och fika ingår.
Först till kvarn! Anmäl dig till info@surolle.se. Senaste anmälningsdag 29 juli.

Passa på att anmäl er, kurserna på Sätergläntan, både ”Magiska Askar” under sommaren och Karvsnittskursen i Augusti på Täljfest är fulltecknade.

I höst blir det en USA-tripp med lite kurser och sedan produktionstid i verkstad och ateljé för den kommande utställningen ”Yxtid, knivtid, vargatid” på Rättviks Konsthall 3  dec 2022 – 15 jan 2023.

Väl mött på både kurser och utställningar!

Omslaget i grängat papper är formgivet av Samuel Grönlund och viks över DVD-skivan.

Nu finns dokumentären om min far Wille, ”Skeden, skålen och kniven”  i nytryck på DVD med en 20-sidig booklet som beskriver hans täljgrepp i filmen.  Inuti finns en svensk och en engelsk version av filmen som under 70 min berättar om hur han täljer en sked och svarvar en stor skål i rått virke.

Wille Sundqvist 1925 – 2018 bodde i Högland i Västerbotten och var verksam som slöjdare än till slutet. Han växte upp i självhushållet och tidigt fick lära sig att slöjda. Han utbildade sig som möbelsnickare hos Carl Malmsten i Stockholm och har  jobbat som länshemslöjdskonsulent i Västerbotten. Författare till boken ”Tälja med kniv och yxa”.

Den kunskap som ryms i Willes berättelse är en historia om den immateriell kunskap som håller på att försvinna i västvärlden. Willes ambition var att sprida och förmedla traditionell skandinavisk slöjd i trä med dess handaskicklighet, materialkunnande och formspråk, något som han delade med värme och djupa kunskaper.

Beställ den genom att Swisha 200:- + frakt 30:-, totalt 230:-  till 123 – 634 00 87.  Ange din namn och adress samt DVD