• Rörklockan i Klangvägen, Agnäsbacken
  • Ryggbrickan till Rörklockans bänk
  • Klangernas feedback i den genombrutna dekoren

Offentlig Utsmyckning i Agnäsbacken

Rörklockan

Rörklockan i Agnäsbacken

Projekt Klangvägen

Detta projekt står välsignat och invigt sommaren 2014 i Bjurholms kommun, närmare bestämt i Agnäs, en bygd i en Öreälvens bördiga meanderkrökar där ett tvärhögt berg, Rågberget har blivit Agnäsbacken, min favoritslalombacke genom åren, bara 6 mil från Umeå.

  

Redan under de första möten vi slöjdare och konstnärer hade med smeden Sebastian och keramikern Ida Riechlin och med ägarna av slalombacken, Tomas och Jenny Stensson, blev jag förtjust i idén. Tillsammans med bybor drev de den ideella föreningen Klangvägen och  ville genomföra en just en Klangväg runt Agnäsbacken med ljudkonstverk utformade så att det via en aktiv handling från vandrarna skulle uppstå ljud. Projektet skulle finansieras via projektmedel från Leader URnära och innebära stora ideella insatser.

När ledningsgruppen föreslog min placering kändes det som projektet hade fått en lysande inledning. De ville att jag skulle gestalta utrymmet under Blåbärskrönet eller ”Bolltall´n” som jag brukar kalla den. Ett av mina favoritställen i slalombacken där jag brukar stanna till och betrakta utsikt och snöglitter eller för att pusta ut en stund innan sista branten. Därtill en mötesplats mellan mig och min fru för att invänta varandra.

Tanke
Idén med en rörklocka utgick från just platsen. En mötesplats som kan ljuda  rörtoner ut över Öreälvens dalgång. Fem toner i ett mustigt G ackord. Så här har jag formulerat det i texten till skylten bredvid: ”Lagrad slöjdkraft laddar tonerna med västerbottnisk myr, spunnen lintråd, nybruten åker och färskbilad furu. Den inneboende klangen av kroppars spänning, slit och svett i hårt arbete för överlevnad. Generationers samlade erfarenheter.”

Utformning.
Jag ville att rörklockorna skulle integreras i en altan som uppmuntrade till både möten och eftertanke. En stabil trygg plan yta i det branta. En monumental traditionell portal för tanken att ta sats utifrån.
Slöjda.
Efter godkänd skiss och arbetsmodell fick jag kontakta min eminente virkesleverantör I Balsjö, Stig Gustavsson, för att beställa tätvuxen norrländsk fura. Som vanligt leverat med högsta kvalitet. Men för de krokvuxna detaljerna, överliggaren på portalen, räcke och till den tänkta trappens böjda reglar blev det besvärligare.

Under två dagar fick jag fin motion när jag skannade av skogen vid sidan om backen genom att gå den upp och ner ett antal gånger. Det tog två halvdagar och jag hittade ett räcke och en överliggare som sågades ned för torkning. Bra support från Stensson med  fyrhjuling och boggivagn.

Sen följde sköna höstarbetsdagar i backen. Öppen eld som grillplats för luncherna och utsikten, utsikten! Otroligt inspirerande att pusta ut och blicka ut över Öreälvens dalgång och skicka en tanke till farfar Arvid och farfarsfar Johan som huggit timmer vid Balberget, Stöttingfjällets sista utpost, under bilandet av timmerstockarna med täljbilan.

Författarbesök

Under arbetet fick jag besök av författaren och  journalisten Mats Ottosson som skulle skriva en bok om träden, men självklart fick han hugga in och hjälpa till att resa stommen. Vid brasan fick vi ett fint samtal om träfibrerna och om de krokvuxna stammarnas vilja att vara med i en folkkonstnärlig gestaltning, en process som jag älskar. Resultatet finns i boken ”Till träden” en ytterst fin bok med bilder av Roine Magnusson som jag varmt rekommenderar till alla er trädälskare.

Smide
Smidet tillverkades efter mina ritningar av Agnässmeden Sebastian Riechlin.  En morgon hade vi bestämt en träff i smedjan kl 7.00 på morgonen. 6.40 var jag i backen, mätte och ritade ett förstärkningsstag till bänken. På klockslaget 7 var jag i hans verkstad och strax efter 8 hade jag ett mess från honom att jag kunde hämta staget. Det är vad jag kallar verkstad! Föredömligt smidesjobb i alla detaljer.

Rörklockorna
Rörklockorna är järnrör som hållit uppe taket i Stigs ladugård, i jag vet inte för hur många kossor sedan? Jag hade problem med att hitta några rör på skroten så jag klagade lite för Stig när jag hämtade virke. ”Men du jet ta de en titt uppå logen, ja ha för me he ligg na rör därnanstans.” Och faktiskt, efter lite pusslande och kapande i Stigs maskinhall, efter matematiska uträkningar av mitt snille till son, lite trial and error och en stämmapparat (app. i smartofonen), så hängde de där och lät sig ljudas. Lite skorrig klang, som rör från en Balsjöladugård antagligen ska låta, rika på övertoner från kors råmanden och vitskummig mjölks sötma. Pulverlackade röda utropstecken som sammanbinder bondesamhällets slit och postmodern industrialitet.

Symbolerna
Under rören lät jag göra en ljudbräda med genombrutna symboler, en arketypisk symbol för varje ton i klangen G7-9. Tonerna tar sin form och sätter luft i rörelse. Former som funnits
hos folkliga kulturer över hela världen i 10 000-tals år, så antagligen kommunicerar de något djupare än vi kan ana. De formerna är byggstenar i mitt fyrtiåriga mönsterskapande inspirerat av ”Skureut”, mönsterskärningar i trä.

Stavargransbågarna
Eftersom tonerna tog sin form och skulle transporteras ut över älvdalen behövde de gestaltas på något sätt. Då kändes det naturligt att basa och böja tre stavargranar till tre bågar och fästa in
dem bakom rören. Inte alldeles enkelt visade sig. Stavargran är en senvuxen gran som kan vara 30 – 40 år men ändå bara 4 – 5 cm i diameter som ger extremt täta årsringar och mycket hartser. Det gör virket röttåligt men också sprött.

I min oerfarenhet i att böja just stavargran trodde jag att det skulle gå att böja tremetersämnena för hand genom att böja in dem i förborrade hål. Men ack vad jag bedrog mig.  De sprack på löpande band. Som tur var hade jag hittat en naturligt växt böj i rätt diameter som jag kunde använda som mall till att naja fast de raka basade ämnena på.

Trappen som blev bänk.
På modellen hade jag satt en generös böjd trapp så att man skulle kunna komma upp på altanen nerifrån backen. Typiskt nog är det alltid den detalj som får minst fokus som blir
mest problem. Jag ville använda två krokvuxna ämnen som reglar. Men jag hittade bara en stam med rätt böj… Men det visade sig bli lättlöst. När altanen och stommen var resta började jag inse att trappen skulle bli ett problem för pistmaskinen. Efter att Tomas från Agnäsbacken konsulterats kändes det självklart med en bänk istället. En riktig slalombackebänk att sitta på, med skidorna på.

Invigningen
Det är en skön känsla att göra färdigt och känna sig nöjd. Ännu roligare är att få folks reaktioner. För en slöjdare är den här typen av interaktiva konstnärliga objekt extra roliga. Vi är estetiska praktiker som gillar när saker används och kommunicerar.

Det kom mycket folk till invigningen den sköna högsommardagen och många var imponerade av mångfalden och bredden på idéer och utförande. Eftermiddagen fick en fin avslutning med jazzband i toppstugan och vidunderlig kvällssol över Sofie Weibulls Klockspel.

Andra konstnärer
Från Konsthögskolan deltar Henrik Jonsson och Anton Back med en Burktelefon.
Hannah Anbert med Barrtoner,
Tryggve Lundberg, skulpturlärare/tekniker med TLT Tryggves Lokal Trafik
samt Sofie Weibull med ett Klockspel.
Sebastian Reichlin, Trollklockan
Mia Persson, Ferrum Vigra
Kent Lindberg, Flottarkärlek
Jessica Larsson, Tvåmannasågarna

  • Tambursäte Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Livsträdet Windla. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Livsträdet Windla. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • http://www.surolle.se/wp/wp-content/uploads/2017/02/Jö_barnhjärta_DSC6063.jpg
  • Aldrig i livet - detalj Livsträd Windla. Placerad på Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Ry Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Fogelmann - detalj Livsträd Windla. Placerad på Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Tittskåpsdörrar Relieferna Indianhjärtat, hästen Rimfaxe, Livsträdet och Besvärjelsen. Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Harsprånget Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Ormen Åspa. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Väggskulptur Äspa. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Väggskulptur Äspa Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.

Barnhjärtmottagningen, Umeå Universitetssjukhus.

Fem konstnärliga utsmyckningar.

Under den snörika vintern 2012 och 2013 har jag arbetat med fyra större objekt till Barnhjärtmottagningen.  Under 2014 tillkom ytterligare ett objekt.

Utsmyckningen hade som grund att neutralisera sjukhusmiljön och få barn och föräldrar att coola ner inför besöket. Miljön som möter besökaren är viktig när man har som uppdrag att mäta hjärtfrekvenser.

Efter många års slöjdande dras mitt uttryck mer och mer mot det berättande och skulpturala. Mytiska sammanhang nära det fantasmagoriska, som triggar känslan av det finns andra världar befolkade med figurer som speglar vår upplevelse av varandra och vår tid.

Tambursäte Isa

En personligt välkomnande sittmöbel för en vuxen och tre små. Här kan besökarna hänga av sig kläderna på Tambursätets träd, grenhängare eller pinnlist och sätta sig en stund. Med överseende av den lilla prinsessan Isa.

Material. Sits: Övergrov furu. Ryggbrickor: Krokvuxen björk. Ben: Björk och rönn. ståndare och grenhängare: Björk. Pinnlist och liten grenhängare: Björk

Tittskåpsdörrar Relieferna Indianhjärtat, hästen Rimfaxe, Livsträdet och Besvärjelsen

En liten berättelse om styrka, mod och kärlek. Hästen Rimfaxe stegrar sig för naturens rätt till att leva fri från civilisationens påverkan, de små röda svenska stugorna seglar ut i rymden. Indianhjärtat pulserar kraftfullt i kosmos. Så här ritade Ojibwa-indianerna sina hjärtan och skrev i sin poesi: ”Jag lever av den klara rymden”. Livsträdet Windlas kusin Heloa blommar i glesbygden. Besvärjelsekorset reflekterar och får dina innersta önskningar att gnistra i sina fyrställda hjärtan.

Material:
Övergrov lind. Skuret i ett stycke med kniv och bildhuggarjärn.

Skulptur Livssträdet Windla & Lifssnurrorna

Livsträdet är en central livssymbol i den folkliga skandinaviska slöjden men också hosmånga andra folkslag, i Främre Orienten och hos mayafolket i Centralamerika. Här heter det Windla och är en symbol för stammen på vilken människan är fäst och längs vilken den positiva och negativa livsströmmen stiger upp och ned. Läkandet äger rum genom livsträdet som står i nära förbindelse med de andligt betydelsefulla organen i människokroppen. Livsträdets vibrationer förändrar människan och gör henne till ett själsväsen. På hennes grenar leker underliga väsen och figurer. Lifvssnurrorna som befolkar Windla är:

RY – Den hornbeprydd ängeln som vakar över lifsträdet och sänder ut goda fina tankar. RY är en förkortning för Ryot som betyder Indisk bonde eftersom
hen i tidigare liv var just en mycket klok sådan.

Fogelmann – Dansar mest omkring, studsar hit och dit, ivrig av lifslust och över hur kul allting är.

Aldrigilivet – Alltid motvalls. I protest mot allt och alla, innerst inne alldeles för snäll.

TänkTank – Filosofiskt lagd tänkare som fyller hufvudet med alldeles för mycket – och så började det växa på höjden.

Material: Lind, björk, och furu.

Skulptur Harsprånget

Den sittvänliga haren rusar fram mot moroten i Livsträdet, entusiastisk över hur allting kan ta fart och lyfta. Hans päls är en magiskt elektrisk päls som skimrar och sprakar.

Material: Lind, furu, och björk.

Väggskulptur Äspa
En 4,5 meter lång orm, modern Äspa har en ihålig mage där de små äspingarna kan härbärgera. Där kan slinka ut och in i de små hålen. Trygga inne eller på upptäcktsfärd ute.

Material. Krokvuxen björk. Furu.
Ytbehandling. Akryl. Vax.

Det här var roliga, utmanande och utvecklande utsmyckningar. Det har varit ett fint samarbete och en en bra dialog med entusiastisk personal.

  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Klätterplanket
  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Klätterstolpen Spiran
  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Vippgungan
  • Lekplats Slöjdarnas Hus.
  • Lekplats Slöjdarnas Hus.

Vännäsby 2011

Lekparken på Slöjdarnas Hus

Äntligen får jag tid att berätta om lekparksbygget i Vännäsby för Slöjdarnas Hus. Tack vare ett fantastiskt ideellt arbete av föreningens eldsjälar Ylva Göransson, Åke Sandström, Marianne Åsell, Karl-Axel Åsell, Bengt Wållberg med flera blev det möjligt att bygga en ”konstnärlig installation med lekmöjligheter”. Vi valde att göra lekparken till en stor rundel med en grusad gång i mitten och tre bänkar ”Laxstjärt” för föräldrar att sitt på.

Eldsjälarna Bengt Wållberg , Marianne Åsell och Karl-Axel Åsell.

Säkerhetsaspekten.
Jag måste berätta detta. I projektet har jag hela tiden varit extremt tydlig med att alla skisser och modeller skulle förankras i de rekommendationer och standards som gäller för lekparker. Vi läste tjocka böcker, träffade kommunens entrepenörsföretag och pratade med avsynare av lekutrustning, bara för att komma fram till att eftersom jag inte hade de nödvändiga certifikaten så kunde de inte godkänna lekparken. En slags märklig ”Moment 22” känsla infann sig. Certifikaten skulle kosta 50 -60 000 kr. Självklart var jag mån om att bygga lekparken inom de säkerhetsföreskrifter som finns. Det finns ju en anledning till varför de utarbetats. Men inom rimliga gränser, med liten budget och med mitt material trä var jag redo att göra mitt bästa. Inspirerad av en liten skylt på prinsessan Dianas lekpark i Kensington Gardens som upplyste besökarna om att livet är fullt av risker, att även barn måste lära sig att ta risker, så kände jag att jag skulle försöka minimera riskerna så mycket som jag kunde men inte vara rädd för att utmana dem. Och kanske föräldrarna, som alltid har det yttersta ansvaret.

Uppstart
Vi startade under de heta fina majdagarna med sex stora stockar levererade av Sävar såg. Eldsjälen Åke Sandström hade som nybliven ordförande gjort en blixtsnabb insats och fixade leveransen på nolltid.

Åke Sandström

Grannen Melker Eriksson kom med traktorn och körde fram storfetfurorna till arbetsplanen utanför bagarstugan. Min eminenta assistent slöjdaren och konstnären Stefan Markström var taggad och praktikanten Elisabeth förundrad över stockstorleken.

Konstnären Stefan  Markström var dräng

Omväxlande med Husqvarna 346 xp, en gammal täljbila, bandknivar och bildhuggarjärn började stockarna formas. En regnperiod dök upp, (tur att det finns sydväst), men vi lyckades hålla verktygen förvånansvärt torra och humöret på topp.

Bilning av Klätterplankens stockar
Tvillingsjälarnas tillblivelse

Sen kom hettan i början på Juni och efter att svetten lackat i några timmar smög jag mig ner till älven och kylde ner min iskalla lekamen. Spritt språngandes!

Ready to work

Min pappa Wille Sundqvist fick ett hedersuppdrag att skära solrosen.

Wille Sundqvist

Efter några veckors jobb och med fantastiska ideella insatser i form av grävning och markberedning av Rolf Strömberg och Bengt Wållberg m fl började det vara dags för resning och gjunting. Många diskussioner om hur vi skulle göra gjorde arbetet intressant, vem skulle bestämma? Chefen, surolle eller ordföranden?

Resning av klätterplank för gjutning

När betongen torkat kallade jag på Erik Johanssons barn, Ellen,Selma och Harry från Hälje gård som skulle vara testpiloter. Var skulle pinnarna sitta som de skulle hålla sig i? Svårt veta för en vuxen man, men de hade besked. Harry sa: ”Här Jögge, MÅSTE du sätta en pinne!”

Nu har barnen bestämt var handtagen ska sitta

 

Selma och Ellen

Snart var det dags för barnen att triumferande blicka ut över byarna Vännäsby, Brån och Spöland. ”Standing on the top of the world!” Kryssen i rockhuvdstoppen var här inte monterade ännu. Men det skulle komma. Allt för skönhet och säkerhet. En stilla morgon kl 6,15 i lugnet innan åskvädret satt jag där uppe som en fågel och monterade krysset. Ett oförglömligt minne, jag kände mig som en slöjdande örn i sitt näste…
Stegen till trädet är gjorda av 250 år gammal kärnfuru från en gammal bjälke av furu i min Västerbottensgård som jag behövde byta för många år sedan. Alla verktyg blev slöa när jag jobbade med den. Stenhård! Stegen blir längre och längre ju högre man klättrar så OM man ramlar så ska man inte slå sig alltför illa på vägen ner.

Klätterstolpen Spiran

Planket
Planket består av välvda plankor ca 4″ tjocka. Mellan dem är supertorra dymlingar av tätvuxen och utkluven kärnfuru islagna 10 cm i det fuktiga virket. Poängen är att de ska sitta som berget även om konstruktionen sväller och krymper. Den utkluvna furan är också fiberrak vilket gör den stark och kärnan är motståndskraftig mot röta. Inga mått är så tighta att någon ska kunna fastna med huvud eller bål. Jag täljde faktiskt om en form där mellanrummet kändes farligt. Och ”den stolta krigaren” som symboliserar mod och styrka kom till. De två hufvudena är moders och fadersgestalter som vakar över barnens lek. Korpen står för klokskap. Och solen ger energi och speglar bort det onda.

Selma inviger klätterplank

Harry inviger klätterplanket
Vippgungan
Med ryggstöd ingradade i änden och låsta med en nar ska de väl hålla tills gungan ruttnar ner. Värre var det med de grangrenar som jag omsorgsfullt valt och basat (ångat) i en baslåda och försiktigt böjt till perfekt formade böjar. De sprack obarmhärtigt när de skulle slås ner i hålen, spänningen mellan ytved och innerböj blev för stor, så den idén fick jag fogligt lämna och ersätta med krokvuxen linoljeindränkt björk. Man lär så länge man lever.

Vippgungan

Till rutschbanan gjorde jag en tarrstege som de kallar den på fäbodarna i Dalarna. En trapp uthuggen ur ett stycke. Mer jobb än man kan ana. Nu nedfälld i marken med platonmatta under för att undvika fukt och överst en plattform till rutschbanan. Bilder kommer till nästa sommar när gräset på kullen blivit grönt. Markberedningen är 20 cm sand och 30 cm noggrannt utvalt flis. Allt är ytbehandlat med järnvitriol och målat med slamfärg för att enkelt kunna underhållas.

Sett från ovan

Ett otroligt roligt arbete, men roligast är rapporter från föräldrar som har svårt att få sina lekande barn ur lekparkens grepp när det är dags för hemfärd.
Sist ett stort  tack till Lisa Jonsson och Tommy Sandström och till alla er andra som bidragit till att detta blev verklighet.

  • Grekiskt Altarkors Sjöfruskolan
  • Ljusbärare Placering Sjöfruskolan, Umeå
  • Altare - Placering Sjöfruskolan, Umeå
  • Detalj Altardörrar Sjöfruskolan, Umeå
  • Detalj Grekiskt kors Placering Sjöfruskolan, Umeå

Kyrklig utsmyckning Sjöfruskolan, Umeå. 2010

Altare och Ljusbärare

Om altaret i Sjöfruskolan, Umeå. 2010
Att göra en kyrklig utsmyckning har sedan länge varit en dröm och längtan. Tidigt, under mina studier med papper, penna och kamera av den folkliga slöjden kom insikten till mig om att den folkliga slöjden alltid influerats av kyrklig interiör. Att slöjdare under högmässan hämtat förlagor från bilder, mönster och renässansgesismer till sitt eget slöjdande. Inspiration hämtades också från de illustrationer som fanns i figurbibeln från medeltid, med dess naivistiska men tydliga bildspråk och fostrande bildestetik. Det här var innan svenska kyrkan skaffade nationella arkitekter vid slutet av 1700-talet, när man fortfarande anlitade lokala slöjdare och hantverkare för utsmyckning och byggande av kyrkan. Utifrån den illustrerade bibeln tolkades änglar, smådjävlar, trumpeter, mystiska djur, fåglar, och bibliska sekvenser.
    Men mitt intresset för den bibliska folkkonstnärliga illustrationerna har aldrig blommat fullt ut. Inte förrän nu inför utsmyckningen av Sjöfruskolans kykorum. Mitt uppdrag blev att göra ett mobilt altare med krafttorn och kors. Till detta kom tre stycken ljusskepp med genomsiktig spant som svävar över både skolelevers och kyrkobesökares själabryderier.

Altaret
Altaret är inspirerat av ett norskt kistebord från 1400-talet som har ett utrymme för förvaring under bordskivan. I original med drakhuvuden, men den fornnordiska estetiken gjorde kyrkan upp med redan på tusentalet så det kändes inte aktuellt att försöka återinföra den 2010. Den tunga konstruktionen med ingradade benbrädor och intappade sidostycken blev en bra motvikt till den enorma lokalen med ljusinsläpp under det 10 meter höga taket och med gradänger i kortänden att sitta på. Eftersom den skulle vara flyttbar, mobil, försågs den med små rullhjul under de breda benbrädorna för att tas fram vid gudstjänst.

Den sida som vänds mot betraktaren har två änglar skurna i relief med inskriptioneinrin INRI som är en akronym för ”Iesus Nazarenus, rex Iudaeorum”, Jesus från Nasaret, judarnas konung.
I mitten finns en portal med två dörrar in till utrymmet under bordskivan för att kunna förvara kyrkliga accessoarer. Den pryds med livstulpanen Windla som med sin obändiga livskraft bevisar det eviga livets härlighet. Smidet i gångjärnen är tillverkat av Mikael Maasing efter ritning. Smidet är aningen överdimensionerat för att förstärka portalens tyngd.

Sidorna flankeras av två änglar, den ena vinkar ett varmt välkomnande ”till publiken” och den andra har en resolut och krävande hållning, en uppsyn man kan tolka lite som man vill, men för mig säger den; ”Vad ÄR själva meningen, egentligen”

Korset är till sin utformning nära besläktat med solkorset som är en cirkel med ett inneslutet plustecken, ett kors. Den övre halvan symboliserar luft och eld medan de nedre halvorna står för jord och vatten enligt etnologen Walker. Solkorset med sin cirkeln kan vara ett hjul i rullning eller symbolisera solen eller månen. Symbolen har samband med fruktbarhet och religiösa ritualer samtidigt som den har en skyddande verkan. Inom folkkonsten står korsets två riktningar bl a för växandet på två plan, både andligt och rationellt. Den lodräta linjen sågs som kontakten med det himmelska och andliga och den vågräta för det jordiska och rationella. I norden återfinns solkorset från bronsåldern 1500 – 500 f. Kr. När kristendomen kom fick solkorset ett nytt innehåll. När en kyrka blev invigd målade man eller högg man solkorset i på väggen till kyrkan för att visa att detta var Jesus egendom och att demonerna skulle hålla sig borta. Det verkade passande nu när kyrkan fanns innesluten i en skola.

 

 

Kraftpelare
Krafttornen är inspirerade av den trolovningscermoni som var vanlig hos allmogen under 16 – 1800 talet. Frieriet skulle slutligt förseglas med en gåva i form av ett textilt redskap. I det här fallet rör det sig om rockhuvudet som sitter på spinnrocken. Där fästs lintågorna för att kunna spinnas till en tråd. Ofta blev de rikt dekorerade med symboler, genombrutna dekorer och målade med kraftfulla färger för att imponera på den blivande bruden. I det här sammanhanget ser jag dem som krafttorn, ett slags polariserade kraftfält som likt moderna mobilmaster sänder ut energi till människor. Här finns kvinnligt, manligt, besvärjelser, önskningar, och förhoppningar, kort sagt – tro, hopp och kärlek – inskuret.

Kraftpelare Sjöfruskolan, del av Altare

Om färgerna – Den vita basen med svarta fragment är det godas balans mot det onda svarta, båda naturliga delar av livets väsen. Som kontrast tillförs djupt mörkblå, miloriblå, det tröstlösa melankoliska som botten i kors och kraftpelare. Det röda, blodet och det gröna, fotosyntesens blodsfärg, och ljusblått för himmel, sedan guld i centrala detaljer för det gudomligt högsinnet.

Ljusbärarna ”Pråmen”
Som pråmar ska de stäva genom det vatten som flyter i vuxenlivets vedermödor och ge förtröstan och tillit till en ung betraktare. De tre ljusbärarna är inspirerade av votivskeppen som ofta hänger i bönekapell efter norrlandskusten. De blir kontaktskapande metaforer med andra världar. materialet i ljusbärarna är krokvuxen björk från Klimpfjäll, (Tack Gunnar och Eva). Jag tog ett trettiotal ämnen med rätt böj för att uppnå största möjliga styrka i spanten. Ljushållarna är specialgjorda för ändamålet och tilvverkade av trycksvarvad mässing. De ska monteras i mars 2011. Den fina bilden är tagen av Peter Garpefjäll, Umeå.

Avslutningsvis vill jag varmt tacka kyrkoherde Lisa Tegby i Ålidhems församling. Utan hennes stöd och uppmuntran hade detta inte blivit av. Dessutom var det vansinnigt roligt att träffa Biskopen i Luleå Stift, Hans Stiglund som uttryckte sin förtjusning över altaret.