• Slöjdaren Jögge Sundqvist aka Surolle.
  • Utställningsrummet Tillsammans. Gotlands konstmuseum.
  • Skulpturen Järnvidja på Donners Plats i Visby
  • Spatserkäpp Tiden går icket - den kommer
  • Ordtavlor
  • Arbetsrummets Let´s work together Väggtext
  • Bärträn MMXVII "Rödbåge"
  • Bänken Slöjdlounge med korparna Hird och Vird
  • surolle och Titiyo gillar gitarren Fender Carvcaster
  • Skulpturen Flimra
  • Fågelskålen Floetry
  • Vrilskålen Snabel@

om vernissagen på Gotlands Konsthall den 17 juni 2017

STAY SHARP – jag slöjdar alltså är jag

Nog var det skönt att jag gjort en modell av utställningsrummen och skalat ner och placerat alla föremål innan jag anlände med sista släpvagnen på färjan. Arbetet med att placera och få en helhet av 130 föremål som spänner från vardagsslöjd till ren skulptur är minst sagt grannlaga.

Alla texter till väggarna skulle färdigställas, podier tillverkas och ges färg, och framförallt skulle de fyra utomhusskulpturerna Järnvidja, HMFR, SHARP och Androgun Android få podier och placeras. På Donners Plats, Hamnplan och två på museets gårdar.

Skulpturen Järnvidja på Donners Plats i Visby
Skulpturen Andrygyn Android på Gotlands Konstmuseums gård i Visby

Vernissagen blev lyckad. Vid invigningen talade Museets chef Susanne Thedéen, hon gladde mig när hon sa att varje föremål i utställningen ville hälsa på henne. Precis det direkta tilltal som jag eftersträvar, ett personligt anslag som får tingen att tala. Sedan följde ett intellektuellt och djuplodande tal av Frode om slöjdens frugaliteter. Skönt att lyfta frågan om konst och slöjd till en högre nivå!

Utställningsrummet Lets Work Together. Gotlands konstmuseum.
Utställningsrummet Tillsammans. Gotlands konstmuseum.
Utställningsrummet Tillsammans. Gotlands konstmuseum. Bänk SlöjdLounge

Utställningslokalerna blev välfyllda och jag berättade om tillblivelser och historier bakom. Roligast var ändå att rockstjärnan Titiyo, vars far Amadu turnerat med min fru som roadie på 80-talet, kom förbi och visade uppskattning.

Besökare Karin sittande på Bära frukt. Rockhuvuden Slöjdivism,

En annan prominent besökare och vän till familjen var gamle hemslöjdskonsulenten Kjell Wikström. Han utropade ett HURRA! ganska nöjd med att få se slöjd på Konstmuseet.

surolle och fd hemslöjdskonsulent Kjell Wikström

Sist men inte minst vill jag varmt tacka hemslöjdskonsulenten Frode Falkenhaug för sitt briljanta kurerande av utställningen. Ifrågasättande, analytisk och idogt arbetande gjorde han en stor insats för utställningen och därigenom slöjden plats på museer och gallerier.

Hemslöjdskonsulent Frode Falkenhaug
Utställningsrummet Folkkonsten. Gotlands konstmuseum. Renhästen Bibelsprängaren.
Utställningsrummet Folkkonsten. Gotlands konstmuseum. Vrilskål Svansång.
Utställningsrummet Tillsammans. Gotlands konstmuseum. Tråget Blåbärsmjölken.
Utställningsrummet Folkkonsten. Gotlands konstmuseum. Etagären Kosmos Masoleum.

Alla föremål utom tre är till salu, hör av dig om du blir nyfiken på något föremål!

Utställningsrummet Folkkonsten. Gotlands konstmuseum. Kung Dumuzi och Dudeskallarna

Utställningen står hela sommaren och halva hösten till 8 oktober 2017. Välkomna!

  • Testbild inför Elin Berges fotografering av pressbild.
  • Bärträ. Bild för att prova olika färgläggningar.
  • Kaos i ateljén
  • Das Kapitalistische Bärenljunge

Gotlands Konsthall 18 juni - 8 okt 2017

Utställningförberedelser

När det blev klart att jag skulle ställa ut på Gotlands Konsthall tände jag till på alla cylindrar. Ända sedan oktober har jag skissat, tecknat och gjort modeller. Förkastat alltför högtflygande planer och låtit embryon på idéer utvecklas och ta luft under vingarna. Gått igenom femton skissböcker sedan 1999 och knutit an till gamla outvecklade hugskott. Det har flödat om man så säger. En av svårigheterna har varit att sortera och välja för att få en helhet.

Ur skissboken, ett bord med krokvuxna ben, som inte fått sin tillblivelse ännu…

Funderat på titlar. På meningen med det hela. På slöjden. Konsten och folkkonsten. Och på hur att förmedla slöjdandets kärna. Som jag ser det.

Till exempel så här:

Under en tidsperiod av cirka hundrafemtio år har Sverige genomgått en djup förändring avseende den praktiska förmågan att kunna tillvarata material på en lokal nivå. Från att vara självförsörjande genom att tillverka redskap, verktyg och föremål som var nödvändiga för skogs- och jordbruk, fiske och jakt är vi idag beroende av varor och tjänster som produceras och fraktas över hela världen.

Det har resulterat i att kunskaperna om naturmaterial och om de slöjdtekniker som är förknippade med hur materialen bearbetas och sammansätts till funktionella föremål är förlorade. En praktisk kunskap som traditionellt har förmedlats genom att ”se och lär” från förälder till barn.

Traditionellt tillverkad slöjd rymmer både materialkunskap och en hög teknisk nivå i utförandet. När den tillverkas idag kan föremålens uttryck varieras inom ramarna för slöjdens tolknings- och bedömningsgrunder.

Exempelvis blir slöjd som idag tillverkas av lokala material valda med fokus på lång hållbarhet och på lågt energiuttag. Tydliga sammansättningar går att laga om något går sönder, vilket förlänger livslängden. Slöjdkunskap genererar ett uttryck som är förankrat i arbetsprocessen och kan ge ett kritisk öga till konsumtionssamhället. I debatten om global miljö och om hållbarhet blir slöjdkunskaper alltmer adekvata och aktuella som personligt väljbara alternativ till kommersiella lösningar.

Litauiskt Solkors

Alla intressanta diskussioner med utställningsansvarig och hemslöjdskonsulent Frode Falkenhaug  resulterade i en narrativ tråd.

Slöjd är en del av ett förhållningssätt till natur och människa. Där funktionalitet, mönster och form skapar en värdegrund som baserar sig på människans kunskap att ta till vara på de material som omger dem, oavsett var de bor i världen. Alla folkliga kulturer har överlevt genom någon form av slöjdbaserad kunskap. Material och arbetsprocess speglar en estetik som har med självhushållets slöjd att göra. Inte hantverk eller konsthantverk eller konst, utan slöjd. I det här fallet materialet trä.

Utställningen definierar och tolkar begreppet slöjd utifrån mitt fiktiva slöjdrum bestående av fyra väggar – Materialväggen. Verktygsväggen. Traditionsväggen. Folkkonstväggen.

Slöjd är innovativt, eftersom den stimulerar förmågan att göra ett föremål användbart, varaktigt och estetiskt. Därför är det självklart att slöjden bryr sig om både den vardagsnära och global miljön och sist men inte minst, den bryr sig om människan. Slöjd skapar ett personligt utrymme som berikar självförtroendet. Slöjden kan hjälpa oss att se och göra något åt den ofullkomlighet det innebär att leva och vara människa.

Utställningen vill belysa existentiella villkor via ett samtal runt matsalsbordet ”Omåltiden” uppdukat med slöjd. Vi bjuder in och serverar en måltid i form av en dialog om vad de vardagliga handgjorda tingen representerar. En trerättersmiddag med en förrätt bestående av, en huvudrätt om vad arbete och kontroll över sin vardag innebär och en efterrätt bestående av kontemplation och eftertanke.  Genom att bjuda in till ger vi underlag för en dialog om mänskliga värden och rättigheter.

Skärbräda in action med smörkniv, bjudspade och täljkniv

Det finns en tillfredsställelse i att delta och vara aktiv i en process från början till slut. Från det första trädet via klyvning, huggande med yxa och täljande med kniv, till att så småningom få använda ett föremål tillverkat av egna händer. Ett inarbetat mervärde som ger mening och vardaglig konkret tillfredsställelse. Att äga insikten att ha förmågan att kunna ger en varaktig självkänsla. Kanske finns ett kroppsligt minne av slöjdande lagrat i vårt DNA?

So far so good.

 

 

  • Torgny Lindgren får ordtavlan Fröjden eder med bäfvan

"Kan vi tänka oss en lagstiftning?"

Hemma hos Torgny

Sommaren 2009 höll jag en kurs på Sätergläntan i Dalarna i täljning. Under introduktionen då deltagarna presenterade sig själva sa en av männen i 60-årsåldern att han hette Lindgren och var från Norsjö. Dialekten gick inte att ta miste på varvid jag utbrast – Men int ä du väl släkt med ´n Torgny? Han svarade – Joo, det är kusin min!

Jag uttryckte min stora beundran för författaren Torgny Lindgren, känd för sina böcker Ormens väg på Hälleberget, Merhabs skönhet, Pölsan och Norrlands Akvavit med flera. Små mästerverk som inspirerat mig mycket genom åren. De har stärkt min Västerbottniska identitet och kulturarv och levandegjort det samhälle som slöjden kommer ifrån.

Å ja, ska faktiskt häls på han på hemvägen. Första gången på tio år. Sa han.

-Jamen då får du skicka med mitt lilla häfte surolles bok  sa jag och skrev snabbt ner hälsningen och en förfrågan om att få ge honom en ordtavla med texten ”Fröjden eder med bäfvan” som jag sålt åtskilliga exemplar av.

surolles-bok Marknadsföringsbok 2000 – 2015

Sen tänkta jag inte mer på det förrän ett brev från Svenska Akademien dök upp i min brevlåda i slutet av November. Wow. tänkte jag, nu har jag fått Nobelpriset!
Men det var ett handskrivet brev från Torgny.
”Jögge, jo, med stor glädje har jag läst surolles bok. I stort sett samtliga synpunkter delar jag och jag tycker verkligen om formatet, större och tjockare och anspråksfullare borde böcker ej få vara. Kan vi tänka oss en lagstiftning? Det var en fröjd att lära av Dig! Tillgivne Torgny L.”

Brevet från Torgny om surolles bok

Tror ni jag blev exalterad? Men inte en rad om ordtavlan.
Nästa sommar skulle jag besöka vännen Per Helldorff i Kisa och visste att Rimforsa där Torgny bodde inte var långt därifrån. Så jag ringde upp och frågade om det passade med ett besök? Ja, men inte under fotbollen! svarade han  Det var ju VM. Så jag fick kolla TV-tablåerna för att avtala tid.
Väl där fick vi kaffe med bulle och en fin liten pratstund. Han i fristads hängslen och vitskjorta.

Torgny Lindgren

Jag fick ett oförglömligt minne och ser detta som en mitt livs högtidsstunder. Frid över hans minne!

  • Blå Hulken John Placering Vegaskolan Vännäs
  • Blå Hulken John Vegaskolan Vännäs.

Offentlig utsmyckning Vegaskolan Vännäs 2015

Skulptur – Blå Hulken John

Det är något speciellt med att göra en offentlig utsmyckning. Å ena sidan kan jag få möjlighet att gestalta en speciell idé, å andra sidan kan jag ställa mig själv åt sidan ett tag och fråga efter en platsspecifik berättelse som kan ge en ingång för en gestaltning. Så att både betraktarens och mitt öga filtreras genom berättelsen och påverkar objektets utförande. En dubbel tillfredsställelse.

Historien bakom skulpturen tar sin början i en workshop och berättelsedag med klass 5B på Vegaskolan i Vännäs i augusti 2014. Som förberedelse för workshopen hade de frågat släkt om de kunde berätta en minnesvärd historia. Den kunde utspela sig närsomhelst i tiden och fick gärna ha barn med i berättelsen. Jag bjöd på saft, visade lite slöjd och lekte släppkäpp med dem.

Efter en stund började eleverna entusiastiskt berätta ett fyrtiotal fantastiska historier. En av eleverna, Isac Danielsson, räcker ivrigt upp handen och berättar att han inte skulle ha funnits om det inte var för farmorsfar.

En gång när han varit på besök hade hans farmor Gunilla varit hemskt rädd för att tända ljus. Han hade frågat varför och hon hade börjat berättat följande historia:

”En gång när jag var fem år vaknade jag mitt i natten av att mamma skrek ”Det brinner!” Sovrummet var fullt av rök och min pappa, min lillebror och jag vaknade direkt, men min yngre syster var svårväckt, eftersom hon var så omtöcknad av röken.

Vi bodde alla i ett sovrum på andra våningen och när Pappa John fått klart för sig att trappen var omöjlig som utrymningsväg, hoppade han ut genom fönstret för att hämta hjälp. Det var vinter och djup snö utanför som dämpade stöten när han landade, så det hade iallafall gått bra.

När mamma Lisbeth hörde dånet från elden i trappen och tyckte hon att det tog lång tid och började knyta ihop lakan för att vi skulle kunna fira oss ut.

Men i samma stund kom John. Han hade hittat en stor tung stege som det normalt behövdes tre man för att bära. Varifrån han fick sina krafter vet jag inte, men efter ett tag hade han, pulsande i den djupa snön, fått upp stegen mot fönstret. Först fick vi äldre barn klättra ner, och sist kom mamma med lillebror i famnen som bara var ett spädbarn.

Strax efter det att vi var räddade hörde vi golvet i hallen på övervåningen rasa ihop av elden.”

Tankar och teknikaliteter

Mitt val av berättelse föll sig naturlig när Isaks berättelse framkallade den starka bilden av John stå där i snön och ta i, alldeles blå i ansiktet. Pumpande av adrenalin för att rädda sin familj.

Det är allmänt omvittnat att människan kan prestera superkrafter när det verkligen gäller. John är tudelad över bröstet. Han håller på att slitas mitt itu i förtvivlan över att hans familj kanske håller på att brinna inne.

Skulpturen  Blå Hulken John är en metafor för att mod och ansträngning kan ge resultat.

Speciellt i situationer när tillvaron ställs på sin spets. När det verkligen gäller så klarar man stora motgångar.

Stegen ser jag som en allegori, som en bildlig eller skulptural framställning av kunskapsinhämtning. Där man alltid kan klättra ett pinnhål högre för att förstå världen och dess sammanhang i ett vidare perspektiv. Som metafor för att vetgirighet vidgar kännedomen om omvärlden, människan och sig själv.

Livet blir stegpinnar i en stege vriden in i varje människas existens.

Det röda krysset på väggen står som symbol för drivkraften och energin som finns i den dramatiska branden och familjens räddning. De fyra hjärtan som kretsar kring korset är Johns familj. Symbolen kallas för Kraftkorset.

Historik

Lite om Isac farmorsfar John Eklund (- f 18). Han hade affär i Byssträsk och byggde efter branden hus i Fädboliden och drev skogsbruk. John dog 2010.

En riktig storjägare som ni ser på bilden med Björnen, John till vänster.

Isacs pappa uttrycker det så här: ”Han var alltid en förebild, en morfar i alla bemärkelser, tog sig alltid tid.”

Här är en stolt Isac Danielsson när klass 6 B besökte verkstad och ateljé för att följa arbetet i September 2015.

Arbetsprocess

Skulpturen har slöjdats med yxa och skärande handverktyg ur naturligt krokvuxet trä. Till ben använder jag rotknän ur gran. En del rot och en del stam i en 90-gradig konsolliknande böj. Naturlig styrka som följer formen.

Formen har förändras under arbetes gång, framförallt armarna, beroende på vilka ämnen som jag funnit i skogen. Inget är förutsägbart utan växer fram i processen som en dialog med materialet. Det blir en självklarhet inom slöjden att tillverkningsprocessen ligger som grund för det estetiska uttrycket.

Kroppen är gjord av två kraftiga furustammar utan kärna med fyra tappar som håller dem. Stegen är också tillverkad i samma metod. Jag fann till slut en rätt krokvuxen björk i sex meters längd med lämplig böj. Den klövs med motorsåg i fyra delar och torkade under våren. Stegpinnarna är senvuxen och kluven furu som torkats ned till 4% fuktighet och tappats in i stegen sidstycken (ca 16%) för att stärka sammanfogningarna.

Här borras hålen med syftning i stegens sidostycken.

Min danske dräng Lars Laursén och jag matar stegpinnar i täljhästarna.

Traditionen

I Västerbotten lever ordstammen för ordet slöjd kvar dialektalt. Det är vikingaordet slög som betyder påhittig, underfundig, klurig, slug eller smart. Men vi använder mest den dubbla negationen Int´ oslög eftersom vi vill markera någon slags ödmjukhet. Att vara händig var viktigt i bondesamhället för överlevnaden. Det handlar också om respekten för föremålens funktion och kvalitet – de skulle ju leva med föremålen resten av sina liv – också kommande generationer. Ett slags ansvar mot mig själv och dem jag älskar, en omsorg och omtanke som finns införlivad i föremålen.

I skulpturen lever berättelsen, minnet och ansvaret kvar. Invigningen blev speciellt med tanke på att terrorattacken i Frankrike (13 nov 2015) var dagen innan. Det kändes angeläget att ge en berättelse om att alla kan gör skillnad när det verkligen gäller.

Tillsammans med Monika Gora som gjort fantastiska skulpturer på skolgården och i biblioteket fick vi en fin avslutning.

Tack Tommy Sjölund för dina fina bilder!

  • Rörklockan i Klangvägen, Agnäsbacken
  • Ryggbrickan till Rörklockans bänk
  • Klangernas feedback i den genombrutna dekoren

Offentlig Utsmyckning i Agnäsbacken

Rörklockan

Rörklockan i Agnäsbacken

Projekt Klangvägen

Detta projekt står välsignat och invigt sommaren 2014 i Bjurholms kommun, närmare bestämt i Agnäs, en bygd i en Öreälvens bördiga meanderkrökar där ett tvärhögt berg, Rågberget har blivit Agnäsbacken, min favoritslalombacke genom åren, bara 6 mil från Umeå.

  

Redan under de första möten vi slöjdare och konstnärer hade med smeden Sebastian och keramikern Ida Riechlin och med ägarna av slalombacken, Tomas och Jenny Stensson, blev jag förtjust i idén. Tillsammans med bybor drev de den ideella föreningen Klangvägen och  ville genomföra en just en Klangväg runt Agnäsbacken med ljudkonstverk utformade så att det via en aktiv handling från vandrarna skulle uppstå ljud. Projektet skulle finansieras via projektmedel från Leader URnära och innebära stora ideella insatser.

När ledningsgruppen föreslog min placering kändes det som projektet hade fått en lysande inledning. De ville att jag skulle gestalta utrymmet under Blåbärskrönet eller ”Bolltall´n” som jag brukar kalla den. Ett av mina favoritställen i slalombacken där jag brukar stanna till och betrakta utsikt och snöglitter eller för att pusta ut en stund innan sista branten. Därtill en mötesplats mellan mig och min fru för att invänta varandra.

Tanke
Idén med en rörklocka utgick från just platsen. En mötesplats som kan ljuda  rörtoner ut över Öreälvens dalgång. Fem toner i ett mustigt G ackord. Så här har jag formulerat det i texten till skylten bredvid: ”Lagrad slöjdkraft laddar tonerna med västerbottnisk myr, spunnen lintråd, nybruten åker och färskbilad furu. Den inneboende klangen av kroppars spänning, slit och svett i hårt arbete för överlevnad. Generationers samlade erfarenheter.”

Utformning.
Jag ville att rörklockorna skulle integreras i en altan som uppmuntrade till både möten och eftertanke. En stabil trygg plan yta i det branta. En monumental traditionell portal för tanken att ta sats utifrån.
Slöjda.
Efter godkänd skiss och arbetsmodell fick jag kontakta min eminente virkesleverantör I Balsjö, Stig Gustavsson, för att beställa tätvuxen norrländsk fura. Som vanligt leverat med högsta kvalitet. Men för de krokvuxna detaljerna, överliggaren på portalen, räcke och till den tänkta trappens böjda reglar blev det besvärligare.

Under två dagar fick jag fin motion när jag skannade av skogen vid sidan om backen genom att gå den upp och ner ett antal gånger. Det tog två halvdagar och jag hittade ett räcke och en överliggare som sågades ned för torkning. Bra support från Stensson med  fyrhjuling och boggivagn.

Sen följde sköna höstarbetsdagar i backen. Öppen eld som grillplats för luncherna och utsikten, utsikten! Otroligt inspirerande att pusta ut och blicka ut över Öreälvens dalgång och skicka en tanke till farfar Arvid och farfarsfar Johan som huggit timmer vid Balberget, Stöttingfjällets sista utpost, under bilandet av timmerstockarna med täljbilan.

Författarbesök

Under arbetet fick jag besök av författaren och  journalisten Mats Ottosson som skulle skriva en bok om träden, men självklart fick han hugga in och hjälpa till att resa stommen. Vid brasan fick vi ett fint samtal om träfibrerna och om de krokvuxna stammarnas vilja att vara med i en folkkonstnärlig gestaltning, en process som jag älskar. Resultatet finns i boken ”Till träden” en ytterst fin bok med bilder av Roine Magnusson som jag varmt rekommenderar till alla er trädälskare.

Smide
Smidet tillverkades efter mina ritningar av Agnässmeden Sebastian Riechlin.  En morgon hade vi bestämt en träff i smedjan kl 7.00 på morgonen. 6.40 var jag i backen, mätte och ritade ett förstärkningsstag till bänken. På klockslaget 7 var jag i hans verkstad och strax efter 8 hade jag ett mess från honom att jag kunde hämta staget. Det är vad jag kallar verkstad! Föredömligt smidesjobb i alla detaljer.

Rörklockorna
Rörklockorna är järnrör som hållit uppe taket i Stigs ladugård, i jag vet inte för hur många kossor sedan? Jag hade problem med att hitta några rör på skroten så jag klagade lite för Stig när jag hämtade virke. ”Men du jet ta de en titt uppå logen, ja ha för me he ligg na rör därnanstans.” Och faktiskt, efter lite pusslande och kapande i Stigs maskinhall, efter matematiska uträkningar av mitt snille till son, lite trial and error och en stämmapparat (app. i smartofonen), så hängde de där och lät sig ljudas. Lite skorrig klang, som rör från en Balsjöladugård antagligen ska låta, rika på övertoner från kors råmanden och vitskummig mjölks sötma. Pulverlackade röda utropstecken som sammanbinder bondesamhällets slit och postmodern industrialitet.

Symbolerna
Under rören lät jag göra en ljudbräda med genombrutna symboler, en arketypisk symbol för varje ton i klangen G7-9. Tonerna tar sin form och sätter luft i rörelse. Former som funnits
hos folkliga kulturer över hela världen i 10 000-tals år, så antagligen kommunicerar de något djupare än vi kan ana. De formerna är byggstenar i mitt fyrtiåriga mönsterskapande inspirerat av ”Skureut”, mönsterskärningar i trä.

Stavargransbågarna
Eftersom tonerna tog sin form och skulle transporteras ut över älvdalen behövde de gestaltas på något sätt. Då kändes det naturligt att basa och böja tre stavargranar till tre bågar och fästa in
dem bakom rören. Inte alldeles enkelt visade sig. Stavargran är en senvuxen gran som kan vara 30 – 40 år men ändå bara 4 – 5 cm i diameter som ger extremt täta årsringar och mycket hartser. Det gör virket röttåligt men också sprött.

I min oerfarenhet i att böja just stavargran trodde jag att det skulle gå att böja tremetersämnena för hand genom att böja in dem i förborrade hål. Men ack vad jag bedrog mig.  De sprack på löpande band. Som tur var hade jag hittat en naturligt växt böj i rätt diameter som jag kunde använda som mall till att naja fast de raka basade ämnena på.

Trappen som blev bänk.
På modellen hade jag satt en generös böjd trapp så att man skulle kunna komma upp på altanen nerifrån backen. Typiskt nog är det alltid den detalj som får minst fokus som blir
mest problem. Jag ville använda två krokvuxna ämnen som reglar. Men jag hittade bara en stam med rätt böj… Men det visade sig bli lättlöst. När altanen och stommen var resta började jag inse att trappen skulle bli ett problem för pistmaskinen. Efter att Tomas från Agnäsbacken konsulterats kändes det självklart med en bänk istället. En riktig slalombackebänk att sitta på, med skidorna på.

Invigningen
Det är en skön känsla att göra färdigt och känna sig nöjd. Ännu roligare är att få folks reaktioner. För en slöjdare är den här typen av interaktiva konstnärliga objekt extra roliga. Vi är estetiska praktiker som gillar när saker används och kommunicerar.

Det kom mycket folk till invigningen den sköna högsommardagen och många var imponerade av mångfalden och bredden på idéer och utförande. Eftermiddagen fick en fin avslutning med jazzband i toppstugan och vidunderlig kvällssol över Sofie Weibulls Klockspel.

Andra konstnärer
Från Konsthögskolan deltar Henrik Jonsson och Anton Back med en Burktelefon.
Hannah Anbert med Barrtoner,
Tryggve Lundberg, skulpturlärare/tekniker med TLT Tryggves Lokal Trafik
samt Sofie Weibull med ett Klockspel.
Sebastian Reichlin, Trollklockan
Mia Persson, Ferrum Vigra
Kent Lindberg, Flottarkärlek
Jessica Larsson, Tvåmannasågarna

  • Tambursäte Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Livsträdet Windla. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Livsträdet Windla. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • http://www.surolle.se/wp/wp-content/uploads/2017/02/Jö_barnhjärta_DSC6063.jpg
  • Aldrig i livet - detalj Livsträd Windla. Placerad på Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Ry Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Fogelmann - detalj Livsträd Windla. Placerad på Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Tittskåpsdörrar Relieferna Indianhjärtat, hästen Rimfaxe, Livsträdet och Besvärjelsen. Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Harsprånget Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Ormen Åspa. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Väggskulptur Äspa. Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.
  • Väggskulptur Äspa Placering Barnhjärtmottagningen Umeå Universitetssjukhus.

Barnhjärtmottagningen, Umeå Universitetssjukhus.

Fem konstnärliga utsmyckningar.

Under den snörika vintern 2012 och 2013 har jag arbetat med fyra större objekt till Barnhjärtmottagningen.  Under 2014 tillkom ytterligare ett objekt.

Utsmyckningen hade som grund att neutralisera sjukhusmiljön och få barn och föräldrar att coola ner inför besöket. Miljön som möter besökaren är viktig när man har som uppdrag att mäta hjärtfrekvenser.

Efter många års slöjdande dras mitt uttryck mer och mer mot det berättande och skulpturala. Mytiska sammanhang nära det fantasmagoriska, som triggar känslan av det finns andra världar befolkade med figurer som speglar vår upplevelse av varandra och vår tid.

Tambursäte Isa

En personligt välkomnande sittmöbel för en vuxen och tre små. Här kan besökarna hänga av sig kläderna på Tambursätets träd, grenhängare eller pinnlist och sätta sig en stund. Med överseende av den lilla prinsessan Isa.

Material. Sits: Övergrov furu. Ryggbrickor: Krokvuxen björk. Ben: Björk och rönn. ståndare och grenhängare: Björk. Pinnlist och liten grenhängare: Björk

Tittskåpsdörrar Relieferna Indianhjärtat, hästen Rimfaxe, Livsträdet och Besvärjelsen

En liten berättelse om styrka, mod och kärlek. Hästen Rimfaxe stegrar sig för naturens rätt till att leva fri från civilisationens påverkan, de små röda svenska stugorna seglar ut i rymden. Indianhjärtat pulserar kraftfullt i kosmos. Så här ritade Ojibwa-indianerna sina hjärtan och skrev i sin poesi: ”Jag lever av den klara rymden”. Livsträdet Windlas kusin Heloa blommar i glesbygden. Besvärjelsekorset reflekterar och får dina innersta önskningar att gnistra i sina fyrställda hjärtan.

Material:
Övergrov lind. Skuret i ett stycke med kniv och bildhuggarjärn.

Skulptur Livssträdet Windla & Lifssnurrorna

Livsträdet är en central livssymbol i den folkliga skandinaviska slöjden men också hosmånga andra folkslag, i Främre Orienten och hos mayafolket i Centralamerika. Här heter det Windla och är en symbol för stammen på vilken människan är fäst och längs vilken den positiva och negativa livsströmmen stiger upp och ned. Läkandet äger rum genom livsträdet som står i nära förbindelse med de andligt betydelsefulla organen i människokroppen. Livsträdets vibrationer förändrar människan och gör henne till ett själsväsen. På hennes grenar leker underliga väsen och figurer. Lifvssnurrorna som befolkar Windla är:

RY – Den hornbeprydd ängeln som vakar över lifsträdet och sänder ut goda fina tankar. RY är en förkortning för Ryot som betyder Indisk bonde eftersom
hen i tidigare liv var just en mycket klok sådan.

Fogelmann – Dansar mest omkring, studsar hit och dit, ivrig av lifslust och över hur kul allting är.

Aldrigilivet – Alltid motvalls. I protest mot allt och alla, innerst inne alldeles för snäll.

TänkTank – Filosofiskt lagd tänkare som fyller hufvudet med alldeles för mycket – och så började det växa på höjden.

Material: Lind, björk, och furu.

Skulptur Harsprånget

Den sittvänliga haren rusar fram mot moroten i Livsträdet, entusiastisk över hur allting kan ta fart och lyfta. Hans päls är en magiskt elektrisk päls som skimrar och sprakar.

Material: Lind, furu, och björk.

Väggskulptur Äspa
En 4,5 meter lång orm, modern Äspa har en ihålig mage där de små äspingarna kan härbärgera. Där kan slinka ut och in i de små hålen. Trygga inne eller på upptäcktsfärd ute.

Material. Krokvuxen björk. Furu.
Ytbehandling. Akryl. Vax.

Det här var roliga, utmanande och utvecklande utsmyckningar. Det har varit ett fint samarbete och en en bra dialog med entusiastisk personal.

  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Klätterplanket
  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Klätterstolpen Spiran
  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Vippgungan
  • Lekplats Slöjdarnas Hus.
  • Lekplats Slöjdarnas Hus.

Vännäsby 2011

Lekparken på Slöjdarnas Hus

Äntligen får jag tid att berätta om lekparksbygget i Vännäsby för Slöjdarnas Hus. Tack vare ett fantastiskt ideellt arbete av föreningens eldsjälar Ylva Göransson, Åke Sandström, Marianne Åsell, Karl-Axel Åsell, Bengt Wållberg med flera blev det möjligt att bygga en ”konstnärlig installation med lekmöjligheter”. Vi valde att göra lekparken till en stor rundel med en grusad gång i mitten och tre bänkar ”Laxstjärt” för föräldrar att sitt på.

Eldsjälarna Bengt Wållberg , Marianne Åsell och Karl-Axel Åsell.

Säkerhetsaspekten.
Jag måste berätta detta. I projektet har jag hela tiden varit extremt tydlig med att alla skisser och modeller skulle förankras i de rekommendationer och standards som gäller för lekparker. Vi läste tjocka böcker, träffade kommunens entrepenörsföretag och pratade med avsynare av lekutrustning, bara för att komma fram till att eftersom jag inte hade de nödvändiga certifikaten så kunde de inte godkänna lekparken. En slags märklig ”Moment 22” känsla infann sig. Certifikaten skulle kosta 50 -60 000 kr. Självklart var jag mån om att bygga lekparken inom de säkerhetsföreskrifter som finns. Det finns ju en anledning till varför de utarbetats. Men inom rimliga gränser, med liten budget och med mitt material trä var jag redo att göra mitt bästa. Inspirerad av en liten skylt på prinsessan Dianas lekpark i Kensington Gardens som upplyste besökarna om att livet är fullt av risker, att även barn måste lära sig att ta risker, så kände jag att jag skulle försöka minimera riskerna så mycket som jag kunde men inte vara rädd för att utmana dem. Och kanske föräldrarna, som alltid har det yttersta ansvaret.

Uppstart
Vi startade under de heta fina majdagarna med sex stora stockar levererade av Sävar såg. Eldsjälen Åke Sandström hade som nybliven ordförande gjort en blixtsnabb insats och fixade leveransen på nolltid.

Åke Sandström

Grannen Melker Eriksson kom med traktorn och körde fram storfetfurorna till arbetsplanen utanför bagarstugan. Min eminenta assistent slöjdaren och konstnären Stefan Markström var taggad och praktikanten Elisabeth förundrad över stockstorleken.

Konstnären Stefan  Markström var dräng

Omväxlande med Husqvarna 346 xp, en gammal täljbila, bandknivar och bildhuggarjärn började stockarna formas. En regnperiod dök upp, (tur att det finns sydväst), men vi lyckades hålla verktygen förvånansvärt torra och humöret på topp.

Bilning av Klätterplankens stockar
Tvillingsjälarnas tillblivelse

Sen kom hettan i början på Juni och efter att svetten lackat i några timmar smög jag mig ner till älven och kylde ner min iskalla lekamen. Spritt språngandes!

Ready to work

Min pappa Wille Sundqvist fick ett hedersuppdrag att skära solrosen.

Wille Sundqvist

Efter några veckors jobb och med fantastiska ideella insatser i form av grävning och markberedning av Rolf Strömberg och Bengt Wållberg m fl började det vara dags för resning och gjunting. Många diskussioner om hur vi skulle göra gjorde arbetet intressant, vem skulle bestämma? Chefen, surolle eller ordföranden?

Resning av klätterplank för gjutning

När betongen torkat kallade jag på Erik Johanssons barn, Ellen,Selma och Harry från Hälje gård som skulle vara testpiloter. Var skulle pinnarna sitta som de skulle hålla sig i? Svårt veta för en vuxen man, men de hade besked. Harry sa: ”Här Jögge, MÅSTE du sätta en pinne!”

Nu har barnen bestämt var handtagen ska sitta

 

Selma och Ellen

Snart var det dags för barnen att triumferande blicka ut över byarna Vännäsby, Brån och Spöland. ”Standing on the top of the world!” Kryssen i rockhuvdstoppen var här inte monterade ännu. Men det skulle komma. Allt för skönhet och säkerhet. En stilla morgon kl 6,15 i lugnet innan åskvädret satt jag där uppe som en fågel och monterade krysset. Ett oförglömligt minne, jag kände mig som en slöjdande örn i sitt näste…
Stegen till trädet är gjorda av 250 år gammal kärnfuru från en gammal bjälke av furu i min Västerbottensgård som jag behövde byta för många år sedan. Alla verktyg blev slöa när jag jobbade med den. Stenhård! Stegen blir längre och längre ju högre man klättrar så OM man ramlar så ska man inte slå sig alltför illa på vägen ner.

Klätterstolpen Spiran

Planket
Planket består av välvda plankor ca 4″ tjocka. Mellan dem är supertorra dymlingar av tätvuxen och utkluven kärnfuru islagna 10 cm i det fuktiga virket. Poängen är att de ska sitta som berget även om konstruktionen sväller och krymper. Den utkluvna furan är också fiberrak vilket gör den stark och kärnan är motståndskraftig mot röta. Inga mått är så tighta att någon ska kunna fastna med huvud eller bål. Jag täljde faktiskt om en form där mellanrummet kändes farligt. Och ”den stolta krigaren” som symboliserar mod och styrka kom till. De två hufvudena är moders och fadersgestalter som vakar över barnens lek. Korpen står för klokskap. Och solen ger energi och speglar bort det onda.

Selma inviger klätterplank

Harry inviger klätterplanket
Vippgungan
Med ryggstöd ingradade i änden och låsta med en nar ska de väl hålla tills gungan ruttnar ner. Värre var det med de grangrenar som jag omsorgsfullt valt och basat (ångat) i en baslåda och försiktigt böjt till perfekt formade böjar. De sprack obarmhärtigt när de skulle slås ner i hålen, spänningen mellan ytved och innerböj blev för stor, så den idén fick jag fogligt lämna och ersätta med krokvuxen linoljeindränkt björk. Man lär så länge man lever.

Vippgungan

Till rutschbanan gjorde jag en tarrstege som de kallar den på fäbodarna i Dalarna. En trapp uthuggen ur ett stycke. Mer jobb än man kan ana. Nu nedfälld i marken med platonmatta under för att undvika fukt och överst en plattform till rutschbanan. Bilder kommer till nästa sommar när gräset på kullen blivit grönt. Markberedningen är 20 cm sand och 30 cm noggrannt utvalt flis. Allt är ytbehandlat med järnvitriol och målat med slamfärg för att enkelt kunna underhållas.

Sett från ovan

Ett otroligt roligt arbete, men roligast är rapporter från föräldrar som har svårt att få sina lekande barn ur lekparkens grepp när det är dags för hemfärd.
Sist ett stort  tack till Lisa Jonsson och Tommy Sandström och till alla er andra som bidragit till att detta blev verklighet.

  • Grekiskt Altarkors Sjöfruskolan
  • Ljusbärare Placering Sjöfruskolan, Umeå
  • Altare - Placering Sjöfruskolan, Umeå
  • Detalj Altardörrar Sjöfruskolan, Umeå
  • Detalj Grekiskt kors Placering Sjöfruskolan, Umeå

Kyrklig utsmyckning Sjöfruskolan, Umeå. 2010

Altare och Ljusbärare

Om altaret i Sjöfruskolan, Umeå. 2010
Att göra en kyrklig utsmyckning har sedan länge varit en dröm och längtan. Tidigt, under mina studier med papper, penna och kamera av den folkliga slöjden kom insikten till mig om att den folkliga slöjden alltid influerats av kyrklig interiör. Att slöjdare under högmässan hämtat förlagor från bilder, mönster och renässansgesismer till sitt eget slöjdande. Inspiration hämtades också från de illustrationer som fanns i figurbibeln från medeltid, med dess naivistiska men tydliga bildspråk och fostrande bildestetik. Det här var innan svenska kyrkan skaffade nationella arkitekter vid slutet av 1700-talet, när man fortfarande anlitade lokala slöjdare och hantverkare för utsmyckning och byggande av kyrkan. Utifrån den illustrerade bibeln tolkades änglar, smådjävlar, trumpeter, mystiska djur, fåglar, och bibliska sekvenser.
    Men mitt intresset för den bibliska folkkonstnärliga illustrationerna har aldrig blommat fullt ut. Inte förrän nu inför utsmyckningen av Sjöfruskolans kykorum. Mitt uppdrag blev att göra ett mobilt altare med krafttorn och kors. Till detta kom tre stycken ljusskepp med genomsiktig spant som svävar över både skolelevers och kyrkobesökares själabryderier.

Altaret
Altaret är inspirerat av ett norskt kistebord från 1400-talet som har ett utrymme för förvaring under bordskivan. I original med drakhuvuden, men den fornnordiska estetiken gjorde kyrkan upp med redan på tusentalet så det kändes inte aktuellt att försöka återinföra den 2010. Den tunga konstruktionen med ingradade benbrädor och intappade sidostycken blev en bra motvikt till den enorma lokalen med ljusinsläpp under det 10 meter höga taket och med gradänger i kortänden att sitta på. Eftersom den skulle vara flyttbar, mobil, försågs den med små rullhjul under de breda benbrädorna för att tas fram vid gudstjänst.

Den sida som vänds mot betraktaren har två änglar skurna i relief med inskriptioneinrin INRI som är en akronym för ”Iesus Nazarenus, rex Iudaeorum”, Jesus från Nasaret, judarnas konung.
I mitten finns en portal med två dörrar in till utrymmet under bordskivan för att kunna förvara kyrkliga accessoarer. Den pryds med livstulpanen Windla som med sin obändiga livskraft bevisar det eviga livets härlighet. Smidet i gångjärnen är tillverkat av Mikael Maasing efter ritning. Smidet är aningen överdimensionerat för att förstärka portalens tyngd.

Sidorna flankeras av två änglar, den ena vinkar ett varmt välkomnande ”till publiken” och den andra har en resolut och krävande hållning, en uppsyn man kan tolka lite som man vill, men för mig säger den; ”Vad ÄR själva meningen, egentligen”

Korset är till sin utformning nära besläktat med solkorset som är en cirkel med ett inneslutet plustecken, ett kors. Den övre halvan symboliserar luft och eld medan de nedre halvorna står för jord och vatten enligt etnologen Walker. Solkorset med sin cirkeln kan vara ett hjul i rullning eller symbolisera solen eller månen. Symbolen har samband med fruktbarhet och religiösa ritualer samtidigt som den har en skyddande verkan. Inom folkkonsten står korsets två riktningar bl a för växandet på två plan, både andligt och rationellt. Den lodräta linjen sågs som kontakten med det himmelska och andliga och den vågräta för det jordiska och rationella. I norden återfinns solkorset från bronsåldern 1500 – 500 f. Kr. När kristendomen kom fick solkorset ett nytt innehåll. När en kyrka blev invigd målade man eller högg man solkorset i på väggen till kyrkan för att visa att detta var Jesus egendom och att demonerna skulle hålla sig borta. Det verkade passande nu när kyrkan fanns innesluten i en skola.

 

 

Kraftpelare
Krafttornen är inspirerade av den trolovningscermoni som var vanlig hos allmogen under 16 – 1800 talet. Frieriet skulle slutligt förseglas med en gåva i form av ett textilt redskap. I det här fallet rör det sig om rockhuvudet som sitter på spinnrocken. Där fästs lintågorna för att kunna spinnas till en tråd. Ofta blev de rikt dekorerade med symboler, genombrutna dekorer och målade med kraftfulla färger för att imponera på den blivande bruden. I det här sammanhanget ser jag dem som krafttorn, ett slags polariserade kraftfält som likt moderna mobilmaster sänder ut energi till människor. Här finns kvinnligt, manligt, besvärjelser, önskningar, och förhoppningar, kort sagt – tro, hopp och kärlek – inskuret.

Kraftpelare Sjöfruskolan, del av Altare

Om färgerna – Den vita basen med svarta fragment är det godas balans mot det onda svarta, båda naturliga delar av livets väsen. Som kontrast tillförs djupt mörkblå, miloriblå, det tröstlösa melankoliska som botten i kors och kraftpelare. Det röda, blodet och det gröna, fotosyntesens blodsfärg, och ljusblått för himmel, sedan guld i centrala detaljer för det gudomligt högsinnet.

Ljusbärarna ”Pråmen”
Som pråmar ska de stäva genom det vatten som flyter i vuxenlivets vedermödor och ge förtröstan och tillit till en ung betraktare. De tre ljusbärarna är inspirerade av votivskeppen som ofta hänger i bönekapell efter norrlandskusten. De blir kontaktskapande metaforer med andra världar. materialet i ljusbärarna är krokvuxen björk från Klimpfjäll, (Tack Gunnar och Eva). Jag tog ett trettiotal ämnen med rätt böj för att uppnå största möjliga styrka i spanten. Ljushållarna är specialgjorda för ändamålet och tilvverkade av trycksvarvad mässing. De ska monteras i mars 2011. Den fina bilden är tagen av Peter Garpefjäll, Umeå.

Avslutningsvis vill jag varmt tacka kyrkoherde Lisa Tegby i Ålidhems församling. Utan hennes stöd och uppmuntran hade detta inte blivit av. Dessutom var det vansinnigt roligt att träffa Biskopen i Luleå Stift, Hans Stiglund som uttryckte sin förtjusning över altaret.