Det har verkligen varit bedrövligt i år med ett förödande krig och Covid-elände. När hopp- och maktlösheten kommer krypande mellan golvtiljorna i verkstan är bästa botemedlet för en ickevålds-slöjdare att göra livsbejakande slöjd. ”Slöjden är skaparkraft, den är möjligheter, den är förmåga” skriver tidskriften Hemslöjds chefredaktör Malin Vessby, så sant!
Under årets första månad har jag renoverat verkstad, inrett ett nytt grovslöjdsrum och fått lite ordning på allt krok- och rakvuxet. Nu är det full aktivitet med stols- livsträds- och ordtavle-beställningar, men framförallt slöjdande inför utställningen ”Trästämma” på Österåkers Konsthall i Åkersberga den 14 maj – 11 juni. d
Jag kommer att ställa ut magiska askar, sköna fågelskålar, krokvuxna slevar, tänkvärda ordtavlor och några underfundiga sittmöbler. Några axplock:
Livsträdet Betula Ludens – den lekande björken. 35 x 35 cm. Vägghängd.
Asken Guldkant och smyckesasken Persongalleriet. Asp, björk.
Hoppas också få till några skulpturer med samma urkults-karaktär som ”Järnvidja” som redan står på konsthallens gård, redo att köpa in av konstföreningen i deras lotteri. Priset i lotteriet är en mindre kopia av samma skulptur.
Missar du den utställningen kan du sikta in dig på Rättviks Konsthall i 3 dec 2022 – 15 jan 2023.
Kurser
När jag ändå är på G i trakterna runt Stockholm håller jag en kurs i Åkersberga i augusti kallad:
Tälj it!En två dagars kurs i täljning med kniv. Tisdag och onsdag, 9 – 10 augusti 2022. KL: 9 – 16.30.
Plats: Österåkers Konsthall i Åkersberga strax utanför Stockholm. Passa på att lära dig grunderna i täljning och de rätta täljgreppen för att kunna slöjda bruksföremål till hemmet i färskt virke. En grundläggande genomgång i att slipa/bryna din kniv ingår. Pris per deltagare 1 900:- Lunch och fika ingår.
Först till kvarn! Anmäl dig till info@surolle.se. Senaste anmälningsdag 29 juli.
Passa på att anmäl er, kurserna på Sätergläntan, både ”Magiska Askar” under sommaren och Karvsnittskursen i Augusti på Täljfest är fulltecknade.
Kurs på Sätergläntan
I höst blir det en USA-tripp med lite kurser och sedan produktionstid i verkstad och ateljé för den kommande utställningen ”Yxtid, knivtid, vargatid” på Rättviks Konsthall 3 dec 2022 – 15 jan 2023.
Ja, kontraktet med Natur och Kultur för boken Karvsnitt skrevs strax innan pandemin bröt ut på allvar i Mars 2020. Inte hade jag kunnat ana att timingen skulle bli så perfekt! Normalt skulle jag skrivit boken i mellanrummen. På den tid som ramlar in mellan beställningar och uppdrag som kurser, workshops och Rhythm and Slöjd föreställningar. Jag hade ställt in mig på en ganska ryckig och kontrastrik vardag, där förberedelserna och ställtiden innan och efter jobben skulle kräva en fokuserad planering och disciplin.
Men när pandemin bröt ut, alla jobb las på is och sköts in i framtidens ovissa mörker förstod jag att här var ett gyllene tillfälle. Helt plötsligt fick jag tonvis av tid som kunde ge full koncentration på att skriva bok.
Jag bestämde mig för att skriva 16 kapitel med intressanta projekt att slöjda och som dessutom skulle ges unika och individuella mönster som i sin variation och bredd skulle ge en bred insikt om olika mönsterskärningstekniker. Givetvis skulle det finnas tekniska beskrivningar av grunderna, men också lite om verktygen och materialen som inte bara handlade om karvsnitt utan också om hur materialvalet och slöjdandet hänger ihop. Utan bra material blir det inget föremål som håller slöjdkvalitet.
Mönstret Vesica Piscis på ett norskt mangelbräde.
Det kändes också viktigt att visa på de inspirationskällor jag har i den gamla slöjden. Eftersom jag hade ett fantastiskt bildmaterial var jag angelägen att också kunna visa det i boken.
Balansgången mellan all delarna var avgörande, inte för mycket fokus på att slöjda sakerna, men tillräckligt med inspiration för att du som skulle läsa boken skulle bli taggad på att både göra föremålet och ett mönster som hade en personliga touch.
Exempel på slevens handtag med mönster, både genombruten dekor och uddsnitt.
Normalt skär jag mycket mönster på den slöjd jag gör, så först tyckte jag inte det verkade svårt att också skriva om det. Mönster och symboler kommer oftast naturligt till mig i processen, de känns rätt i stunden, som en naturlig förlängning av föremålet. En process som jag nu ville visa på slevar, askar, nyckelbrickor, skyltar, bokfodral, och ordtavlor. Men det behövdes lite systematisk organisering.
Mönster från en mössask sent 1700-tal från Martingården i Överkalix.
För att få bredd på alla mönsterexempel var jag tvungen att sprida ut mönstrens tekniska variationer på föremålen. Dessutom nöjde jag mig inte med att låta ett mönster bli huvudmönster utan tänkte att det är variationsrikedomen som ger inspiration. Därför kunde en asks fyra sidor få fyra olika mönster. Puh! Insåg efter några dagars skissande att jag inte gjorde det lätt för mig. För varje mönster gjorde jag research, hittade inspirationskällor, bearbetade och processade mönstren så att de varierades i storlek och uttryck innan jag bestämde mig för vad jag skulle skära.
Asken ”Fyrspann” med olika mönster på de fyra sidorna.
Tejpade upp prover på föremålen och lät mönstret mogna nån dag innan jag kunde bestämma mig. Men tid hade jag! Så skönt, den kritiska surolle, (mitt alterego och hårda kritiker sedan många år tillbaka) fick göra skäl för sitt namn och utföra sitt noggranna jobb. Gör om och gör rätt!
Men det var bara ena delen av jobbet. Jag hade också en ambition att tydliggöra arbetsprocessen grafisk. Så nu var jag tvungen att djupdyka i Photoshop och lära mig hur jag skulle bearbeta skisserna med färg och skuggning så att det blev förståeligt hur snitten skulle läggas. Lärorikt!
Tresidigt uddsnitt som grafisk illustration hur mönstret ska skäras.
Tack vare dialogen med min eminenta redaktör, Henrik kunde vi balansera innehållet mellan slöjd och mönsterskärning så att det ena gav det andra i en förhoppningsvis naturlig process. Till sist insåg vi att det inte fanns tillräckligt med utrymme. För att bokens 192 sidor skulle rymma teknik, projekt och några kapitel om symboler och tecken och slöjdkonstnärlighet så var vi tvungna att ta bort ett slöjdprojekt om smycken. De var riktigt fina, men kändes inte riktigt relevanta, vem bär ett smycke idag? Ibland måste man killa sina darlings…
Smycket ”Lusthus” H:35 mm. Genomskuren dekor och enkelsidiga uddsnitt.
När sedan det fina fotot var taget av Pär Björklund på Bildgates och formgivaren Stefan Fält bearbetat innehållet kom det ut en bok som uppfyllde mina förväntningar med råge. Anthony Tians illustrationer utifrån mina bilder bidrog med tydlighet och variation. Allt föll på plats som ett pussel där bitarna plötsligt passar. Att skriva en bok om mönsterskärning hade varit en idé sedan många år tillbaka och att nu äntligen få se den realiserad var enormt tillfredsställande.
Fotograferna Philip Tolgén och Pär Björklund, undertecknad och redaktören Henrik Franke.
Jag hoppas verkligen att du som läsare blir inspirerad till att utveckla ett eget manér i ditt mönsterspråk. För mig är det en stark drivkraft och essensen i att slöjda. Den här nöjda känslan när ett föremål är genomarbetat och har ett personligt tilltal. När du hittat en egen form- och mönsterstil på en sak som kan användas i vardagen och som direkt blir identifierad som just din stil, med ditt speciella uttryck i. Den känslan är oslagbar, den lever jag på som i ett rus i några dagar. Sen börjar tanken vandra, kanske skulle jag göra så här istället… och så är man på väg in ett en ny process som man inte vet var den ska landa.
Tanke, ting och process. Slöjdarlivet.
Smörknivsställ, en spinoff från tillverkning av krympburkaskarna.
Omslaget i grängat papper är formgivet av Samuel Grönlund och viks över DVD-skivan.
Nu finns dokumentären om min far Wille, ”Skeden, skålen och kniven” i nytryck på DVD med en 20-sidig booklet som beskriver hans täljgrepp i filmen. Inuti finns en svensk och en engelsk version av filmen som under 70 min berättar om hur han täljer en sked och svarvar en stor skål i rått virke.
Wille Sundqvist 1925 – 2018 bodde i Högland i Västerbotten och var verksam som slöjdare än till slutet. Han växte upp i självhushållet och tidigt fick lära sig att slöjda. Han utbildade sig som möbelsnickare hos Carl Malmsten i Stockholm och har jobbat som länshemslöjdskonsulent i Västerbotten. Författare till boken ”Tälja med kniv och yxa”.
Den kunskap som ryms i Willes berättelse är en historia om den immateriell kunskap som håller på att försvinna i västvärlden. Willes ambition var att sprida och förmedla traditionell skandinavisk slöjd i trä med dess handaskicklighet, materialkunnande och formspråk, något som han delade med värme och djupa kunskaper.
Beställ den genom att Swisha 200:- + frakt 30:-, totalt 230:- till 123 – 634 00 87. Ange din namn och adress samt DVD
Mike Loeffler från Grand Marais och jag poserar bland tillverkade trofeér i ateljén.
Övergrovt virke är den största rikedomen...
[:sv]Krönlisten till fönstret fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.[:]
[:sv]Att slå upp dörrarna till utomhusarbetsplatsen i Logen och få det rätta släpljuset på skärningen en varm sommardag ger mig total lyckokänsla.[:]
[:sv]Korparna symboliserar de det mänskliga förnuftet. De behövs för att ett kulturarv i utveckling aldrig ska falla över till konservativt bakåtsträvande och småsint rasism. [:]
[:sv]Kolonnerna som flankerar dörren fick ansikten och blomrankor i plattrelief som för ett samtal med vad som försiggår på scenen. [:]
[:sv]Den färdiga slöjdporten "Berättaren"[:]
[:sv]Regissör och konstnärlige ledare Leif Stinnerbom och undertecknad vid monteringen av "Berättaren"[:]
[:sv]Berättarladan i Sunne[:]
[:sv]Skalenlig modell till porten "Berättaren"[:]
[:sv]Under det välvda krönet, partiet som kallas Tympanum, fyllde jag med hallingdansande streckfigurer och symboler från mitt mönsterbibliotek. Den kosmiska symbolen i mitten är inspirerat av ett mönster från en liten dragask på Gammelgården i Borlänge, en symbol som blivit en personlig favorit. För mig är den humanistisk evighetssymbol som kommunicerar livets kosmiska karusell, round and round we go, en rotation i all evighet.
Streckfigurer dansar Halling, en mönster-rapport i linje med Västanå Teaters kännemärke att blanda dans, musik, drama och, kostym, allt i en kokade folkkonstgryta.[:]
[:sv]Detalj från dörrarna. Alla står vi nakna inför mötet med folkkonsten.[:]
[:sv]Foder och krön till ett vackert fönster ut mot sjön Fryken, med unika mönster i plattrelief. Krönlisten fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.[:]
[:sv]Den södra väggen i entrén mittemot porten är inglasad och silar ljuset vackert.[:]
[:sv]Skön känsla att klättra upp på stegen och se hur delarna blev en helhet. [:]
Att få det rätta släpljuset på skärningen i logen en varm sommardag ger mig total lyckokänsla.
[:sv]Arbetsplatsen i logen är en skön utomhusverkstad.[:]
[:sv]Den första grovhuggningen av plattreliefen till blomsterrankorna.[:]
Theater’s new Storytelling Barn (Berättarladan) in Sunne is the most complex commission I have accepted so far. Perhaps the most fun, too! In discussions with the theater staff, I realized I already have thirty-five years of preparation behind me by studying material, techniques, and folk art in countless archives and outdoor museums. All this experience was crucial because it was a very long, intense, and complex production period filled with powerful cuts, long physical working hours, difficulties with the raw lumber, heavy pieces, and a lot of oil paint.
Den södra väggen i entrén mittemot porten är inglasad och silar ljuset vackert.Berättarladan i Sunne
Först lite om teatern; plockar från deras hemsida:
”Västanå har en särpräglad profil som gjort teatern känd i hela Norden. Teaterform bygger på berättandet, där musiken och dansen vid sidan av ordet skapar en egen form av skådespeleri. Samspelet mellan text, musik och rörelse är ett komplicerat precisionsbygge och har blivit Västanå Teaters kännemärke.
En annan viktig inspirationskälla för det unika scenspråket är den skandinaviska folkkulturen, som gärna kan möta folkkultur och folkliga teateruttryck från andra delar av världen.
Regissör och konstnärlige ledare Leif Stinnerbom och undertecknad vid monteringen av ”Berättaren”
I september 2018 var jag ner och såg föreställningen Charlotte Löwensköld som var en kondenserad njutning av folklig gestaltning. Dans, musik, drama, kostym, allt kokade på scenen till en folkkonstgryta av en mustig själfull karaktär som verkligen tilltalade mig. Vilken uppstart inför ett slöjdande!
Det var först på hemvägen jag insåg, med en skopa prestationsångest i magen, att jag hade och göra med ”Ett teaterhus i världsklass mitt ute på den svenska landsbygden”. Citat Kulturnytt, Sveriges Radio. Men känslan var också utmanande. När jag tagit mått och försökt få klart för mig hur det nya bygget skulle gestalta sig i den södra delen av Berättarladan, fanns där också en pirrande upplevelse om att få vara med och skapa en byggnads historia.
Väl hemma grävde jag ner mig i mitt inspirationsbibliotek med bilder på portar och portaler, skåp med gesimser och kolonner; figurer och djur som jag fotograferat genom åren. Det är intressant hur bilderna blir filtrerade för uppgiften, man ser helt nya saker när det finns ett uppdrag att inrikta sig på.
Jag skickade min moodboard till regissören och den konstnärliga ledaren Leif Stinnerbom och kostymören Inger Hallström och samtalen kom igång. Det var en märklig känsla att prata igenom slöjd med en så initierad uppdragsgivare som, liksom jag, var inriktade på den traditionella folkliga kulturens energi och formspråk. Deras inspel i folklig dans och dräkt, äldre byggnadskultur och mönster uthuggna under stenåldern, gjorde de första utkasten i skissandet mer utmanande. Efterlängtat; precis vad jag behövde i mitt slöjdande förra hösten.
Efter ett intensivt skissande fastnade jag för en port med kilsågade breda plank med skuren dekor.
Skalenlig modell till porten ”Berättaren”
I mitt slöjdande är modellen en viktig del i arbetsprocessen. Ofta följer jag modellen slaviskt, om jag inte är riktigt nöjd gör jag en ny. En skalenlig modell underlättar uträkningar av virkesåtgång och gör att planeringen av vilka sammansättningar som ska användas blir enklare. Den är dessutom lätt att plocka mått ifrån.
På varsin sida placerade jag två feta kolonner kallade ”Face2Face” som bar upp ett gigantiskt krön.
Höger Kolonn ”Face2Face”Kolonnerna som flankerar dörren fick ansikten och blomrankor i plattrelief som för ett samtal med vad som försiggår på scenen.
Mellan det välvda krönet och dörren finns ett utrymme som kallas Tympanum, som jag fyllde med hallingdansande streckfigurer och symboler från mitt mönsterbibliotek. Den kosmiska symbolen i mitten är inspirerat av ett mönster från en liten dragask på Gammelgården i Borlänge, en symbol som blivit en personlig favorit. För mig är den humanistisk evighetssymbol som kommunicerar livets kosmiska karusell, round and round we go, en rotation i all evighet.
Krön med tulpan ”Kurrbitz” och Tympanom ”Halling”Tympanum, med figurer och symboler från mitt mönsterbibliotek. Streckfigurerna dansar Halling, en mönster-rapport i linje med Västanå Teaters kännemärke att blanda dans, musik, drama och, kostym, allt i en kokade folkkonstgryta.
På krönet, kallat Homo Ludens översida, en mustigt röd tulpan,”Kurrbitz” och två folkkonstnärliga korpar på var sin sida. Korparna, som givetvis för tanken till Hugin och Munin, är Odens två korpar. De är utmärkta spejare och gör vad de kan för att mätta sin husbondes väldiga kunskapshunger. Varje dag flyger de över skapelsen, för att sedan återvända och berätta allt de sett och hört. Hugin har fått sitt namn från ordet håg, som betyder tanke, sinne eller lust. Munin, å sin sida, är döpt efter minnet. Tillsammans symboliserar de det mänskliga förnuftet. De behövs för att ett kulturarv i utveckling aldrig ska falla över till konservativt bakåtsträvande och småsint rasism. Jag högg dem med yxa för att få en råare yta som skulle väga upp det Mumin-liknade karaktärsdraget.
Korparna symboliserar de det mänskliga förnuftet. De behövs för att ett kulturarv i utveckling aldrig ska falla över till konservativt bakåtsträvande och småsint rasism.
I uppdraget ingick det att göra foder och krön till ett vackert fönster ut mot sjön Fryken, samt till två sidoentréer. Alla foder eller paneler fick unika mönster i plattrelief. Krönlisten till fönstret fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.
Krönlisten till fönstret fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.
Framtagning av virke och basning
Från början fanns en plan att göra krönbågen i ett stycke. Jag behövde stora dimensioner. Sagt och gjort. Det var hög tid att få fram virket; januari var sent nog om träbitar på 50 x 40 cm skulle hinna torka. Ett samtal till sågen i Sävar löste behovet av övergrovt virke och jag fick lyxigt välja bland ett flertal stockar utlagda av de stora traktorlastarna. Kände mig som en otroligt rik man när stockarna lastats på lastbilen som körde dem till sågen i Balsjö.
Övergrovt virke är den största rikedomen…
Sågaren skulle ringa när han hade tid för sågning. Februari kom och ljuset återvände sakta. Liksom kyla och blåst. När jag inte hört något från sågaren på några veckor var jag tvungen att ringa. Han låg på lasarettet och hade precis opererat sig efter en massiv hjärtinfarkt, och den stackaren kunde inte såga förrän tidigast i april. Skönt nog blev operationen lyckad och han är nu fullt arbetsför igen.
Den enda lösningen var att åka dit med sågjiggen Solosågen. Men eftersom dimensionerna var så stora var jag först tvungen att klyva dem för hand med långsvärdet på motorsågen. Efter det rymdes bitarna med nöd och näppe på sågbänken så att jag kunde få ut rätt dimensioner. Efter två resor och ett antal dagars arbete i blåsig -15 graders vintern var de största bitarna upplagda för torkning i två stycken baslådor. Basning innebär 85° värme och flera liter vatten i tråget under första veckan, sen töms baslådan på vatten och torktemperaturen ställs på ca 45° i tre veckor. Jag fick några sprickor, inte oförväntad med dimensioner på ca 40 x 22 cm, men lyckades få kolonner och krön till en fuktighetskvot på 16 % på 6 veckor.
Arbetsplatsen i logen är en skön utomhusverkstad.
Praktikant.
I slutet av augusti kom det oväntad och behövlig hjälp från USA genom Mike Loeffler som var i Skandinavien på studieresa. Vi handhyvlade dörrarna ner till rätt tjocklek med en oxhyvel, den har två handtag och ger skön kraft i hyveltaget. Sen förberedde vi dörrplanken som skulle skruvas fast på de befintliga branddörrarna. Mikes arbetsinsats var ovärderlig och vi jobbade fint ihop.
Mike Loeffler från Grand Marais och jag poserar bland tillverkade trofeér i ateljén.
I det här läget var alla delar nästan klara. För att få en visuell överblick tillverkade vi ett plant golv i logen och skruvade fast alla delar för att se hur det passade. Skön känsla att klättra upp på stegen och se hur delarna blev en helhet. Krönets geringar var jag tvungen att justera ett otal gånger innan de passade.
Skön känsla att klättra upp på stegen och se hur delarna blev en helhet.
Arbetsplatsen i logen är en skön utomhusverkstad. Att slå upp dörrarna, kända vinden blåsa igenom och få det rätta släpljuset på skärningen en varm sommardag ger mig total lyckokänsla. Nu uppblandad med tillfredsställelsen av att var klar och nöjd.
Besök gärna Västanå Teaters hemsida och boka in dig på nästa produktion. http://www.vastanateater.se/forestallningarbiljetter/
[:sv]Foder och krön till ett vackert fönster ut mot sjön Fryken, med unika mönster i plattrelief. Krönlisten fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.[:]
Mike Loeffler från Grand Marais och jag poserar bland tillverkade trofeér i ateljén.
[:sv]Kolonnerna som flankerar dörren fick ansikten och blomrankor i plattrelief som för ett samtal med vad som försiggår på scenen. [:]
[:sv]Korparna symboliserar de det mänskliga förnuftet. De behövs för att ett kulturarv i utveckling aldrig ska falla över till konservativt bakåtsträvande och småsint rasism. [:]
Övergrovt virke är den största rikedomen...
[:sv]Under det välvda krönet, partiet som kallas Tympanum, fyllde jag med hallingdansande streckfigurer och symboler från mitt mönsterbibliotek. Den kosmiska symbolen i mitten är inspirerat av ett mönster från en liten dragask på Gammelgården i Borlänge, en symbol som blivit en personlig favorit. För mig är den humanistisk evighetssymbol som kommunicerar livets kosmiska karusell, round and round we go, en rotation i all evighet.
Streckfigurer dansar Halling, en mönster-rapport i linje med Västanå Teaters kännemärke att blanda dans, musik, drama och, kostym, allt i en kokade folkkonstgryta.[:]
[:sv]Att slå upp dörrarna till utomhusarbetsplatsen i Logen och få det rätta släpljuset på skärningen en varm sommardag ger mig total lyckokänsla.[:]
Uppdraget att rita och tillverka en port till Västanå Teaters nya inomhusteater Loftet i Berättarladan i Sunne är det största uppdrag jag hitintills gjort. Kanske också det roligaste!
När det kom på tal tänkte jag; Har jag inte hela mitt slöjdarliv förberett mig för det här? Lärt mig materialet, teknikerna, studerat folkkonsten i otaliga arkiv och hembygdsgårdar; trettiofem års förberedelser för att klara detta. Det blev en lång intensiv och vindlande produktionsperiod fylld av kraftfulla skärningar, långa fysiska arbetstimmar, svårigheter med virket, tunga trädelar och en rykande åtgång av konstnärslinoljefärg.
Den södra väggen i entrén mittemot porten är inglasad och silar ljuset vackert.Berättarladan i Sunne
Först lite om teatern; plockar från deras hemsida:
”Västanå har en särpräglad profil som gjort teatern känd i hela Norden. Teaterform bygger på berättandet, där musiken och dansen vid sidan av ordet skapar en egen form av skådespeleri. Samspelet mellan text, musik och rörelse är ett komplicerat precisionsbygge och har blivit Västanå Teaters kännemärke.
En annan viktig inspirationskälla för det unika scenspråket är den skandinaviska folkkulturen, som gärna kan möta folkkultur och folkliga teateruttryck från andra delar av världen.
Regissör och konstnärlige ledare Leif Stinnerbom och undertecknad vid monteringen av ”Berättaren”
I september 2018 var jag ner och såg föreställningen Charlotte Löwensköld som var en kondenserad njutning av folklig gestaltning. Dans, musik, drama, kostym, allt kokade på scenen till en folkkonstgryta av en mustig själfull karaktär som verkligen tilltalade mig. Vilken uppstart inför ett slöjdande!
Det var först på hemvägen jag insåg, med en skopa prestationsångest i magen, att jag hade och göra med ”Ett teaterhus i världsklass mitt ute på den svenska landsbygden”. Citat Kulturnytt, Sveriges Radio. Men känslan var också utmanande. När jag tagit mått och försökt få klart för mig hur det nya bygget skulle gestalta sig i den södra delen av Berättarladan, fanns där också en pirrande upplevelse om att få vara med och skapa en byggnads historia.
Väl hemma grävde jag ner mig i mitt inspirationsbibliotek med bilder på portar och portaler, skåp med gesimser och kolonner; figurer och djur som jag fotograferat genom åren. Det är intressant hur bilderna blir filtrerade för uppgiften, man ser helt nya saker när det finns ett uppdrag att inrikta sig på.
Jag skickade min moodboard till regissören och den konstnärliga ledaren Leif Stinnerbom och kostymören Inger Hallström och samtalen kom igång. Det var en märklig känsla att prata igenom slöjd med en så initierad uppdragsgivare som, liksom jag, var inriktade på den traditionella folkliga kulturens energi och formspråk. Deras inspel i folklig dans och dräkt, äldre byggnadskultur och mönster uthuggna under stenåldern, gjorde de första utkasten i skissandet mer utmanande. Efterlängtat; precis vad jag behövde i mitt slöjdande förra hösten.
Efter ett intensivt skissande fastnade jag för en port med kilsågade breda plank med skuren dekor.
Skalenlig modell till porten ”Berättaren”
I mitt slöjdande är modellen en viktig del i arbetsprocessen. Ofta följer jag modellen slaviskt, om jag inte är riktigt nöjd gör jag en ny. En skalenlig modell underlättar uträkningar av virkesåtgång och gör att planeringen av vilka sammansättningar som ska användas blir enklare. Den är dessutom lätt att plocka mått ifrån.
På varsin sida placerade jag två feta kolonner kallade ”Face2Face” som bar upp ett gigantiskt krön.
Höger Kolonn ”Face2Face”Kolonnerna som flankerar dörren fick ansikten och blomrankor i plattrelief som för ett samtal med vad som försiggår på scenen.
Mellan det välvda krönet och dörren finns ett utrymme som kallas Tympanum, som jag fyllde med hallingdansande streckfigurer och symboler från mitt mönsterbibliotek. Den kosmiska symbolen i mitten är inspirerat av ett mönster från en liten dragask på Gammelgården i Borlänge, en symbol som blivit en personlig favorit. För mig är den humanistisk evighetssymbol som kommunicerar livets kosmiska karusell, round and round we go, en rotation i all evighet.
Krön med tulpan ”Kurrbitz” och Tympanom ”Halling”Tympanum, med figurer och symboler från mitt mönsterbibliotek. Streckfigurerna dansar Halling, en mönster-rapport i linje med Västanå Teaters kännemärke att blanda dans, musik, drama och, kostym, allt i en kokade folkkonstgryta.
På krönet, kallat Homo Ludens översida, en mustigt röd tulpan,”Kurrbitz” och två folkkonstnärliga korpar på var sin sida. Korparna, som givetvis för tanken till Hugin och Munin, är Odens två korpar. De är utmärkta spejare och gör vad de kan för att mätta sin husbondes väldiga kunskapshunger. Varje dag flyger de över skapelsen, för att sedan återvända och berätta allt de sett och hört. Hugin har fått sitt namn från ordet håg, som betyder tanke, sinne eller lust. Munin, å sin sida, är döpt efter minnet. Tillsammans symboliserar de det mänskliga förnuftet. De behövs för att ett kulturarv i utveckling aldrig ska falla över till konservativt bakåtsträvande och småsint rasism. Jag högg dem med yxa för att få en råare yta som skulle väga upp det Mumin-liknade karaktärsdraget.
Korparna symboliserar de det mänskliga förnuftet. De behövs för att ett kulturarv i utveckling aldrig ska falla över till konservativt bakåtsträvande och småsint rasism.
I uppdraget ingick det att göra foder och krön till ett vackert fönster ut mot sjön Fryken, samt till två sidoentréer. Alla foder eller paneler fick unika mönster i plattrelief. Krönlisten till fönstret fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.
Krönlisten till fönstret fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.
Framtagning av virke och basning
Från början fanns en plan att göra krönbågen i ett stycke. Jag behövde stora dimensioner. Sagt och gjort. Det var hög tid att få fram virket; januari var sent nog om träbitar på 50 x 40 cm skulle hinna torka. Ett samtal till sågen i Sävar löste behovet av övergrovt virke och jag fick lyxigt välja bland ett flertal stockar utlagda av de stora traktorlastarna. Kände mig som en otroligt rik man när stockarna lastats på lastbilen som körde dem till sågen i Balsjö.
Övergrovt virke är den största rikedomen…
Sågaren skulle ringa när han hade tid för sågning. Februari kom och ljuset återvände sakta. Liksom kyla och blåst. När jag inte hört något från sågaren på några veckor var jag tvungen att ringa. Han låg på lasarettet och hade precis opererat sig efter en massiv hjärtinfarkt, och den stackaren kunde inte såga förrän tidigast i april. Skönt nog blev operationen lyckad och han är nu fullt arbetsför igen.
Den enda lösningen var att åka dit med sågjiggen Solosågen. Men eftersom dimensionerna var så stora var jag först tvungen att klyva dem för hand med långsvärdet på motorsågen. Efter det rymdes bitarna med nöd och näppe på sågbänken så att jag kunde få ut rätt dimensioner. Efter två resor och ett antal dagars arbete i blåsig -15 graders vintern var de största bitarna upplagda för torkning i två stycken baslådor. Basning innebär 85° värme och flera liter vatten i tråget under första veckan, sen töms baslådan på vatten och torktemperaturen ställs på ca 45° i tre veckor. Jag fick några sprickor, inte oförväntad med dimensioner på ca 40 x 22 cm, men lyckades få kolonner och krön till en fuktighetskvot på 16 % på 6 veckor.
Arbetsplatsen i logen är en skön utomhusverkstad.
Praktikant.
I slutet av augusti kom det oväntad och behövlig hjälp från USA genom Mike Loeffler som var i Skandinavien på studieresa. Vi handhyvlade dörrarna ner till rätt tjocklek med en oxhyvel, den har två handtag och ger skön kraft i hyveltaget. Sen förberedde vi dörrplanken som skulle skruvas fast på de befintliga branddörrarna. Mikes arbetsinsats var ovärderlig och vi jobbade fint ihop.
Mike Loeffler från Grand Marais och jag poserar bland tillverkade trofeér i ateljén.
I det här läget var alla delar nästan klara. För att få en visuell överblick tillverkade vi ett plant golv i logen och skruvade fast alla delar för att se hur det passade. Skön känsla att klättra upp på stegen och se hur delarna blev en helhet. Krönets geringar var jag tvungen att justera ett otal gånger innan de passade.
Skön känsla att klättra upp på stegen och se hur delarna blev en helhet.
Arbetsplatsen i logen är en skön utomhusverkstad. Att slå upp dörrarna, kända vinden blåsa igenom och få det rätta släpljuset på skärningen en varm sommardag ger mig total lyckokänsla. Nu uppblandad med tillfredsställelsen av att var klar och nöjd.
Besök gärna Västanå Teaters hemsida och boka in dig på nästa produktion. http://www.vastanateater.se/forestallningarbiljetter/
Till höger; Armgången ”Portal”. Längst till vänster Sit Up Ramp ” Gradningen”, i mitten bak ”Repslagaren” med vindflöjel längst upp, Balansbommen ”Signal” i mitten bakom Armhävningsstängerna ”Chins” och D. I. P. ”Fyrväg” skymd bakom Armgången.
Tillsammans med konstnär och slöjdare Stefan Markström fick vi uppdraget att göra ett socialt förankrat utegym i bostadsområdet Ålidhem, en stadsdel från tidigt åttiotal i Umeå. Mestadels studentbostäder, idag med många nysvenskar. Gymmet är placerat efter Socionomstråket österut från Biblioteket sett.
Projektledare och initiativtagare är hemslöjdskonsulent Felix Wink som sökt pengar från Boverket och Nämnden för Hemslöjdsfrågor. Idén var att förankra gymmet med lokala kultur- och sportföreningar. En social och viktig implementering i ett område där många inte har råd med ett gymkort. Skulpturerna skulle inspireras av barn i lokala kreativa workshops. Dessutom var Västerbottniska slöjdare inbjudna att delta med dekorativa element i utegymmet. Många olika delar skulle samverka och i slutänden blev det en manifestation för vad en slöjdtradition i ett socialt samspel kan åstadkomma med kompetens, pengar och vilja!
De tunga svagt koniska Armhävningspelarna flyttas med kranbil.
Material
För att göra ett utegym som håller en hög slöjdkvalitet måste materialet vara tätvuxen kärnfuru, ett material som har lång hållbarhet utomhus. I Norden finns bevarade timmerhus från 1400-talet som fortfarande står kvar för att de är täckta med tak och skyddade. Blir virket direkt exponerat för vind och väder är det ytveden i stockarna som ruttnar. Tar man bort ytveden och låter kärnvirket torka upp mellan varven utan att det står direkt mot mark kommer materialet att hålla i över hundra år.
Hög andel tätvuxen kärnved i övergrov furu.
Grundidén i den konstnärliga gestaltningen av utegymmet är sammanfogningstekniken gradning, men då behövs rått och torrt kärnvirke för att inte sammansättningen ska torka isär.
Sävar Såg sponsrade 25 st övergrova furor.
Vi blev sponsrade av Sävar Såg med 25 st övergrova stockar som sågades hos Stig Granström i Balsjö. Svårigheten var att hitta 14 st 10 cm tjocka kärnfuruplank som var torra. Vi frågade runt lite i Sverige, men ingenstans hittade vi en leverantör. Tiden var dessutom kort då projektpengar blev sent beviljade. Då säger Stefan; ”men jag har för mig att jag sett grovt blockat timmer i Olofsfors Bruks lokaler i Nordmaling” Där han bor och jobbar. Medan snön ännu låg meterdjup började han söka i de stora lagerbyggnaderna. Han fick napp i en byggnad där de förvarade bjälkar som skulle staga upp dammluckorna.
Stefan pulsande i djupsnön i jakten efter de försvunna kärnfuruskatterna.
Den största var 7,4 meter lång och 40 x 40 cm i grovänden. Hur många år den hade på nacken är svårt att veta, men minst 75 – 100 år om du frågar mig. Nu sågade vi de så kallade fyrskärningarna i en solosåg till att bli svagt koniska. Det röda tätvuxna kärnvirket som exponerades doftade ljuvligt. Olofsfors Bruk sponsrade oss med det i det här sammanhanget värdefulla virket.
Sammansättning
Som sagt. Den konstnärliga helheten grundar sig i sammansättningstekniken gradning. En svagt konisk tvärslå, kallad gradslå, med snedställda långsidor skjuts in i ett gradspår som matchar gradslån. Slås den in tillräckligt hårt låser den konstruktionen effektivt och säkras med en träpinne, en nar, i tjockaste änden. Den var vanlig i bockbord, i dörrar och i olika typer av lock där man inte ville att virket skulle slå eller krumma sig. Tyvärr en alltmer bortglömd sammansättning, troligen eftersom den anses som komplicerad, men med rätt verktyg och tillvägagångssätt är den verkligen värd arbetsinsatsen.
Emil Walterholm provar in en av Armgångens gradslåar i en testbit.
Vid sammansättningen har vi använt torr kärnfuru till gradslåarna och färsk kärnfuru till de delar som hade gradspår. När vi slog ihop dem hårt sväller det torra en aning och det färska krymper en aning och tightar till sammansättningen. Det torra virket var utomhustorrt ca 16% och det färska, sågat i februari och gissningsvis över 100% fuktkvot. Dessutom bultade och narade vi fast sammansättningen som förstärkning.
Perfekt sammanfogning av D.I.P. Fyrvägs slåar.
Jag tycker att förhållningssättet till sammansättning och material är en av kärnfrågorna med att jobba i en slöjdtradition. Vi tar tillvara på de lösningar som generationer tidigare provat och funnit att de fungerar. En annan poäng är att arbeta resurssnålt med de material som är nära till hands.
Process och Konstnärlig helhet
I utegymmet har Stefan och jag även tagit fasta på formspråket i sammansättningstekniken gradning: Alla sammansättningar gradade och formerna är svagt koniska som gradslån. Sammansättningar skulle vara tydliga så att man skulle förstå hur redskapen hölls samman. Ett EU-reglemente avgränsade möjligheterna där de av säkerhetsskäl avrådde från att göra rörliga träningsredskap. På ett sätt en befrielse eftersom det alltid kräver mer underhåll.
Vi skissade på papper och gjorde grova modeller täljda i lind och funderade på olika skalor. Konceptet att utgå från gradslån kom till oss när jag suttit och grunnat på hur ett av redskapen skulle sättas samman till olika höjd med hjälp av gradning. Jag sa; ”Men Stefan den här sammansättningen kanske vi skulle använda oss av generellt, till alla redskap?” Han gick igång på alla cylindrar och efter några timmars modellerande (ja, det måste ju heta så) hade vi efter ett givande och tagande 8 st förslag som efter en budget-titt och tidskalkyl reducerades till 6 st.
Modellerna klara i skala.
En armgång med namnet ”Portal”. En fyrvägs dipp – ”Fyrväg”. En Sit-up ramp – ”Gradningen”. En balansbom – ”Signal”. De fyra armhävningsstängerna på olika höjd heter ”Chins”. En repstolpe med en Snakerope som fick namnet ”Repslagaren”. Ytbehandlingen baserar sig på fyra grundfärger i linoljefärg. En bruten vit kulör, en svart med tjära, en röd med giftfritt pigment förstärkt med tungolja, och vissa detaljer enbart linoljade.
Konceptet uppmuntrade oss till ett stramt och sammanhållet konstnärligt uttryck.
Balansbom ”Signal”. Armhävningsstänger ”Chins”. I bakgrunden Armgången ”Portal”
Materialval och form har med säkerhet och användarlust att göra. Det är otroligt viktigt att ett utegym ger en säker känsla vid det första ögonkastet. Omedvetet gör vi en okulär besiktning av alla ting runt omkring oss innan vi använder dem. Kroppen och hjärnan i samspråk försöker instinktivt fatta hur man ska greppa och använda. Det här är alla formgivare medvetna om. ”Form follow function” ett känt begrepp myntat av arkitekten Louis Sullivan (1856-1924) men som Frank Lloyd Wright, hans adept, sa: ”Form and function should be one, joined in a spiritual union.”
Nöjda upphovsmän i Sit Up Rampen. ”Gradningen”
Vi tycker oss ödmjukt ha lyckats med det. Kvittot kommer när vi ser hur väl använt utegymmet blir.
Ett grymt arbetsteam.
I vår deal med Felix blev vi på grund av tidskalkylen tvungna att hyra in extern hjälp. Två excellenta timrare, Jorma Salmgren, Ledusjö Timmerhus, och Erik Walterholm ryckte in med ungefär två veckors arbetsinsats. Vi kan också lägga till några ideella krafter som hjälpte till för att de var intresserade; Nils Liljeström, Emil Stangenberg, Ture Holm och Reine Hållams. Vi bockar och bugar för er värdefulla hjälp, utan er hade vi aldrig hållit deadline!
Emil W och jag oxhyvlar ytorna till balansbommen.
Slöjdarna fick en avgränsning för att deras mönsterskärningar skulle hållas samman konstnärligt och för att tidsramen skulle hållas. Det blev en skön slöjdgemenskap ute på planen framför Stefans atelje vid Manufaktursmedjan i Olofsfors när vi alla samlades och jobbade. Claes Hofberg, Frida Jacobsson, Moa Bogren, Peter Karbin och Thomas Distler, alla erfarna slöjdare med egensinniga och kluriga lösningar på hur ytan på 19 x 19 cm skulle utföras på de fem stolparna i Chinsen, som armhävningsstängerna kallas.
Det blev en slöjdarmanifestation med alla medverkande. Korpen skuren av Claes Hofberg. Ovan Peter Karbin in action.
I vår i övrigt strama sammanhållna grafiska helhet blev deras reliefer och plattskärningar glimrande tavlor med djup och tanke.
Längst upp på Repslagaren med ett Snakerope bad vi smeden Sebastian Riechlin formge och göra en vindflöjel.
Vindflöjel av Sebastian Riechlin med svarvad kärnfuru knopp av Felix Wink.
Gjutning.
Kommunen ansvarade för markberedning och gjutning. Vi hade ett arbetsamt och skickligt gäng där samarbetade flöt fint. Utan skickliga traktorförare och erfarna praktiker hade det blivit svårt att få alla redskap på plats.
Arbetsteamet från Umeå Kommun gjorde ett strålande arbete.
Avslutningsvis restes de skulpturer som Stefan och jag gjort utifrån de workshops vi genomfört med barnen i området.
Skulpturen ”Souhaib” av surolle och den svarta skulpturen ”Salim” av Stefan Markström.
Det här var ett roligt projekt att bli involverad i. Samarbetet med Stefan Markström blev givande och stimulerande där våra två viljor sammansmälte till en helhet. Det blev också en slöjdmanifestation som jag tycker visar att traditionell kunskap förankrar och ramar in den funktionella och konstnärliga utsmyckningen på ett bra sätt. Framförallt finns i projektet en viktig intention med ett socialt meningsfullt syfte.
Mina ambitioner med slöjd har alltid varit att framhålla traditionella sammansättningar, tekniker och folkkonstnärlig gestaltning. När praktiska utövandeformer som träning och slöjd förenas i ett offentligt utegym och samtidigt håller hög kvalitet så är cirkeln sluten.
Nog var det skönt att jag gjort en modell av utställningsrummen och skalat ner och placerat alla föremål innan jag anlände med sista släpvagnen på färjan. Arbetet med att placera och få en helhet av 130 föremål som spänner från vardagsslöjd till ren skulptur är minst sagt grannlaga.
Alla texter till väggarna skulle färdigställas, podier tillverkas och ges färg, och framförallt skulle de fyra utomhusskulpturerna Järnvidja, HMFR, SHARP och Androgun Android få podier och placeras. På Donners Plats, Hamnplan och två på museets gårdar.
Skulpturen Järnvidja på Donners Plats i VisbySkulpturen Andrygyn Android på Gotlands Konstmuseums gård i Visby
Vernissagen blev lyckad. Vid invigningen talade Museets chef Susanne Thedéen, hon gladde mig när hon sa att varje föremål i utställningen ville hälsa på henne. Precis det direkta tilltal som jag eftersträvar, ett personligt anslag som får tingen att tala. Sedan följde ett intellektuellt och djuplodande tal av Frode om slöjdens frugaliteter. Skönt att lyfta frågan om konst och slöjd till en högre nivå!
Utställningslokalerna blev välfyllda och jag berättade om tillblivelser och historier bakom. Roligast var ändå att rockstjärnan Titiyo, vars far Amadu turnerat med min fru som roadie på 80-talet, kom förbi och visade uppskattning.
Besökare Karin sittande på Bära frukt. Rockhuvuden Slöjdivism,
En annan prominent besökare och vän till familjen var gamle hemslöjdskonsulenten Kjell Wikström. Han utropade ett HURRA! ganska nöjd med att få se slöjd på Konstmuseet.
surolle och fd hemslöjdskonsulent Kjell Wikström
Sist men inte minst vill jag varmt tacka hemslöjdskonsulenten Frode Falkenhaug för sitt briljanta kurerande av utställningen. Ifrågasättande, analytisk och idogt arbetande gjorde han en stor insats för utställningen och därigenom slöjden plats på museer och gallerier.
När det blev klart att jag skulle ställa ut på Gotlands Konsthall tände jag till på alla cylindrar. Ända sedan oktober har jag skissat, tecknat och gjort modeller. Förkastat alltför högtflygande planer och låtit embryon på idéer utvecklas och ta luft under vingarna. Gått igenom femton skissböcker sedan 1999 och knutit an till gamla outvecklade hugskott. Det har flödat om man så säger. En av svårigheterna har varit att sortera och välja för att få en helhet.
Ur skissboken, ett bord med krokvuxna ben, som inte fått sin tillblivelse ännu…
Funderat på titlar. På meningen med det hela. På slöjden. Konsten och folkkonsten. Och på hur att förmedla slöjdandets kärna. Som jag ser det.
Till exempel så här:
Under en tidsperiod av cirka hundrafemtio år har Sverige genomgått en djup förändring avseende den praktiska förmågan att kunna tillvarata material på en lokal nivå. Från att vara självförsörjande genom att tillverka redskap, verktyg och föremål som var nödvändiga för skogs- och jordbruk, fiske och jakt är vi idag beroende av varor och tjänster som produceras och fraktas över hela världen.
Det har resulterat i att kunskaperna om naturmaterial och om de slöjdtekniker som är förknippade med hur materialen bearbetas och sammansätts till funktionella föremål är förlorade. En praktisk kunskap som traditionellt har förmedlats genom att ”se och lär” från förälder till barn.
Traditionellt tillverkad slöjd rymmer både materialkunskap och en hög teknisk nivå i utförandet. När den tillverkas idag kan föremålens uttryck varieras inom ramarna för slöjdens tolknings- och bedömningsgrunder.
Exempelvis blir slöjd som idag tillverkas av lokala material valda med fokus på lång hållbarhet och på lågt energiuttag. Tydliga sammansättningar går att laga om något går sönder, vilket förlänger livslängden. Slöjdkunskap genererar ett uttryck som är förankrat i arbetsprocessen och kan ge ett kritisk öga till konsumtionssamhället. I debatten om global miljö och om hållbarhet blir slöjdkunskaper alltmer adekvata och aktuella som personligt väljbara alternativ till kommersiella lösningar.
Litauiskt Solkors
Alla intressanta diskussioner med utställningsansvarig och hemslöjdskonsulent Frode Falkenhaug resulterade i en narrativ tråd.
Slöjd är en del av ett förhållningssätt till natur och människa. Där funktionalitet, mönster och form skapar en värdegrund som baserar sig på människans kunskap att ta till vara på de material som omger dem, oavsett var de bor i världen. Alla folkliga kulturer har överlevt genom någon form av slöjdbaserad kunskap. Material och arbetsprocess speglar en estetik som har med självhushållets slöjd att göra. Inte hantverk eller konsthantverk eller konst, utan slöjd. I det här fallet materialet trä.
Utställningen definierar och tolkar begreppet slöjd utifrån mitt fiktiva slöjdrum bestående av fyra väggar – Materialväggen. Verktygsväggen. Traditionsväggen. Folkkonstväggen.
Slöjd är innovativt, eftersom den stimulerar förmågan att göra ett föremål användbart, varaktigt och estetiskt. Därför är det självklart att slöjden bryr sig om både den vardagsnära och global miljön och sist men inte minst, den bryr sig om människan. Slöjd skapar ett personligt utrymme som berikar självförtroendet. Slöjden kan hjälpa oss att se och göra något åt den ofullkomlighet det innebär att leva och vara människa.
Utställningen vill belysa existentiella villkor via ett samtal runt matsalsbordet ”Omåltiden” uppdukat med slöjd. Vi bjuder in och serverar en måltid i form av en dialog om vad de vardagliga handgjorda tingen representerar. En trerättersmiddag med en förrätt bestående av, en huvudrätt om vad arbete och kontroll över sin vardag innebär och en efterrätt bestående av kontemplation och eftertanke. Genom att bjuda in till ger vi underlag för en dialog om mänskliga värden och rättigheter.
Skärbräda in action med smörkniv, bjudspade och täljkniv
Det finns en tillfredsställelse i att delta och vara aktiv i en process från början till slut. Från det första trädet via klyvning, huggande med yxa och täljande med kniv, till att så småningom få använda ett föremål tillverkat av egna händer. Ett inarbetat mervärde som ger mening och vardaglig konkret tillfredsställelse. Att äga insikten att ha förmågan att kunna ger en varaktig självkänsla. Kanske finns ett kroppsligt minne av slöjdande lagrat i vårt DNA?
Sommaren 2009 höll jag en kurs på Sätergläntan i Dalarna i täljning. Under introduktionen då deltagarna presenterade sig själva sa en av männen i 60-årsåldern att han hette Lindgren och var från Norsjö. Dialekten gick inte att ta miste på varvid jag utbrast – Men int ä du väl släkt med ´n Torgny? Han svarade – Joo, det är kusin min!
Jag uttryckte min stora beundran för författaren Torgny Lindgren, känd för sina böcker Ormens väg på Hälleberget, Merhabs skönhet, Pölsan och Norrlands Akvavit med flera. Små mästerverk som inspirerat mig mycket genom åren. De har stärkt min Västerbottniska identitet och kulturarv och levandegjort det samhälle som slöjden kommer ifrån.
Å ja, ska faktiskt häls på han på hemvägen. Första gången på tio år. Sa han.
-Jamen då får du skicka med mitt lilla häfte surolles bok sa jag och skrev snabbt ner hälsningen och en förfrågan om att få ge honom en ordtavla med texten ”Fröjden eder med bäfvan” som jag sålt åtskilliga exemplar av.
surolles-bok Marknadsföringsbok 2000 – 2015
Sen tänkta jag inte mer på det förrän ett brev från Svenska Akademien dök upp i min brevlåda i slutet av November. Wow. tänkte jag, nu har jag fått Nobelpriset!
Men det var ett handskrivet brev från Torgny.
”Jögge, jo, med stor glädje har jag läst surolles bok. I stort sett samtliga synpunkter delar jag och jag tycker verkligen om formatet, större och tjockare och anspråksfullare borde böcker ej få vara. Kan vi tänka oss en lagstiftning? Det var en fröjd att lära av Dig! Tillgivne Torgny L.”
Brevet från Torgny om surolles bok
Tror ni jag blev exalterad? Men inte en rad om ordtavlan.
Nästa sommar skulle jag besöka vännen Per Helldorff i Kisa och visste att Rimforsa där Torgny bodde inte var långt därifrån. Så jag ringde upp och frågade om det passade med ett besök? Ja, men inte under fotbollen! svarade han Det var ju VM. Så jag fick kolla TV-tablåerna för att avtala tid.
Väl där fick vi kaffe med bulle och en fin liten pratstund. Han i fristads hängslen och vitskjorta.
Torgny Lindgren
Jag fick ett oförglömligt minne och ser detta som en mitt livs högtidsstunder. Frid över hans minne!
Det är något speciellt med att göra en offentlig utsmyckning. Å ena sidan kan jag få möjlighet att gestalta en speciell idé, å andra sidan kan jag ställa mig själv åt sidan ett tag och fråga efter en platsspecifik berättelse som kan ge en ingång för en gestaltning. Så att både betraktarens och mitt öga filtreras genom berättelsen och påverkar objektets utförande. En dubbel tillfredsställelse.
Historien bakom skulpturen tar sin början i en workshop och berättelsedag med klass 5B på Vegaskolan i Vännäs i augusti 2014. Som förberedelse för workshopen hade de frågat släkt om de kunde berätta en minnesvärd historia. Den kunde utspela sig närsomhelst i tiden och fick gärna ha barn med i berättelsen. Jag bjöd på saft, visade lite slöjd och lekte släppkäpp med dem.
Efter en stund började eleverna entusiastiskt berätta ett fyrtiotal fantastiska historier. En av eleverna, Isac Danielsson, räcker ivrigt upp handen och berättar att han inte skulle ha funnits om det inte var för farmorsfar.
En gång när han varit på besök hade hans farmor Gunilla varit hemskt rädd för att tända ljus. Han hade frågat varför och hon hade börjat berättat följande historia:
”En gång när jag var fem år vaknade jag mitt i natten av att mamma skrek ”Det brinner!” Sovrummet var fullt av rök och min pappa, min lillebror och jag vaknade direkt, men min yngre syster var svårväckt, eftersom hon var så omtöcknad av röken.
Vi bodde alla i ett sovrum på andra våningen och när Pappa John fått klart för sig att trappen var omöjlig som utrymningsväg, hoppade han ut genom fönstret för att hämta hjälp. Det var vinter och djup snö utanför som dämpade stöten när han landade, så det hade iallafall gått bra.
När mamma Lisbeth hörde dånet från elden i trappen och tyckte hon att det tog lång tid och började knyta ihop lakan för att vi skulle kunna fira oss ut.
Men i samma stund kom John. Han hade hittat en stor tung stege som det normalt behövdes tre man för att bära. Varifrån han fick sina krafter vet jag inte, men efter ett tag hade han, pulsande i den djupa snön, fått upp stegen mot fönstret. Först fick vi äldre barn klättra ner, och sist kom mamma med lillebror i famnen som bara var ett spädbarn.
Strax efter det att vi var räddade hörde vi golvet i hallen på övervåningen rasa ihop av elden.”
Tankar och teknikaliteter
Mitt val av berättelse föll sig naturlig när Isaks berättelse framkallade den starka bilden av John stå där i snön och ta i, alldeles blå i ansiktet. Pumpande av adrenalin för att rädda sin familj.
Det är allmänt omvittnat att människan kan prestera superkrafter när det verkligen gäller. John är tudelad över bröstet. Han håller på att slitas mitt itu i förtvivlan över att hans familj kanske håller på att brinna inne.
Skulpturen Blå Hulken Johnär en metafor för att mod och ansträngning kan ge resultat.
Speciellt i situationer när tillvaron ställs på sin spets. När det verkligen gäller så klarar man stora motgångar.
Stegen ser jag som en allegori, som en bildlig eller skulptural framställning av kunskapsinhämtning. Där man alltid kan klättra ett pinnhål högre för att förstå världen och dess sammanhang i ett vidare perspektiv. Som metafor för att vetgirighet vidgar kännedomen om omvärlden, människan och sig själv.
Livet blir stegpinnar i en stege vriden in i varje människas existens.
Det röda krysset på väggen står som symbol för drivkraften och energin som finns i den dramatiska branden och familjens räddning. De fyra hjärtan som kretsar kring korset är Johns familj. Symbolen kallas för Kraftkorset.
Historik
Lite om Isac farmorsfar John Eklund (- f 18). Han hade affär i Byssträsk och byggde efter branden hus i Fädboliden och drev skogsbruk. John dog 2010.
En riktig storjägare som ni ser på bilden med Björnen, John till vänster.
Isacs pappa uttrycker det så här: ”Han var alltid en förebild, en morfar i alla bemärkelser, tog sig alltid tid.”
Här är en stolt Isac Danielsson när klass 6 B besökte verkstad och ateljé för att följa arbetet i September 2015.
Arbetsprocess
Skulpturen har slöjdats med yxa och skärande handverktyg ur naturligt krokvuxet trä. Till ben använder jag rotknän ur gran. En del rot och en del stam i en 90-gradig konsolliknande böj. Naturlig styrka som följer formen.
Formen har förändras under arbetes gång, framförallt armarna, beroende på vilka ämnen som jag funnit i skogen. Inget är förutsägbart utan växer fram i processen som en dialog med materialet. Det blir en självklarhet inom slöjden att tillverkningsprocessen ligger som grund för det estetiska uttrycket.
Kroppen är gjord av två kraftiga furustammar utan kärna med fyra tappar som håller dem. Stegen är också tillverkad i samma metod. Jag fann till slut en rätt krokvuxen björk i sex meters längd med lämplig böj. Den klövs med motorsåg i fyra delar och torkade under våren. Stegpinnarna är senvuxen och kluven furu som torkats ned till 4% fuktighet och tappats in i stegen sidstycken (ca 16%) för att stärka sammanfogningarna.
Här borras hålen med syftning i stegens sidostycken.
Min danske dräng Lars Laursén och jag matar stegpinnar i täljhästarna.
Traditionen
I Västerbotten lever ordstammen för ordet slöjd kvar dialektalt. Det är vikingaordet slög som betyder påhittig, underfundig, klurig, slug eller smart. Men vi använder mest den dubbla negationen Int´ oslög eftersom vi vill markera någon slags ödmjukhet. Att vara händig var viktigt i bondesamhället för överlevnaden. Det handlar också om respekten för föremålens funktion och kvalitet – de skulle ju leva med föremålen resten av sina liv – också kommande generationer. Ett slags ansvar mot mig själv och dem jag älskar, en omsorg och omtanke som finns införlivad i föremålen.
I skulpturen lever berättelsen, minnet och ansvaret kvar. Invigningen blev speciellt med tanke på att terrorattacken i Frankrike (13 nov 2015) var dagen innan. Det kändes angeläget att ge en berättelse om att alla kan gör skillnad när det verkligen gäller.
Tillsammans med Monika Gora som gjort fantastiska skulpturer på skolgården och i biblioteket fick vi en fin avslutning.
d
Ja, kontraktet med Natur och Kultur för boken Karvsnitt skrevs strax innan pandemin bröt ut på allvar i Mars 2020. Inte hade jag kunnat ana att timingen skulle bli så perfekt! Normalt skulle jag skrivit boken i mellanrummen. På den tid som ramlar in mellan beställningar och uppdrag som kurser, workshops och Rhythm and Slöjd föreställningar. Jag hade ställt in mig på en ganska ryckig och kontrastrik vardag, där förberedelserna och ställtiden innan och efter jobben skulle kräva en fokuserad planering och disciplin.
Det röda krysset på väggen står som symbol för drivkraften och energin som finns i den dramatiska branden och familjens räddning. De fyra hjärtan som kretsar kring korset är Johns familj. Symbolen kallas för Kraftkorset.
