Nog var det skönt att jag gjort en modell av utställningsrummen och skalat ner och placerat alla föremål innan jag anlände med sista släpvagnen på färjan. Arbetet med att placera och få en helhet av 130 föremål som spänner från vardagsslöjd till ren skulptur är minst sagt grannlaga.

Alla texter till väggarna skulle färdigställas, podier tillverkas och ges färg, och framförallt skulle de fyra utomhusskulpturerna Järnvidja, HMFR, SHARP och Androgun Android få podier och placeras. På Donners Plats, Hamnplan och två på museets gårdar.

Vernissagen blev lyckad. Vid invigningen talade Museets chef Susanne Thedéen, hon gladde mig när hon sa att varje föremål i utställningen ville hälsa på henne. Precis det direkta tilltal som jag eftersträvar, ett personligt anslag som får tingen att tala. Sedan följde ett intellektuellt och djuplodande tal av Frode om slöjdens frugaliteter. Skönt att lyfta frågan om konst och slöjd till en högre nivå!

Utställningslokalerna blev välfyllda och jag berättade om tillblivelser och historier bakom. Roligast var ändå att rockstjärnan Titiyo, vars far Amadu turnerat med min fru som roadie på 80-talet, kom förbi och visade uppskattning.

En annan prominent besökare och vän till familjen var gamle hemslöjdskonsulenten Kjell Wikström. Han utropade ett HURRA! ganska nöjd med att få se slöjd på Konstmuseet.

Sist men inte minst vill jag varmt tacka hemslöjdskonsulenten Frode Falkenhaug för sitt briljanta kurerande av utställningen. Ifrågasättande, analytisk och idogt arbetande gjorde han en stor insats för utställningen och därigenom slöjden plats på museer och gallerier.

Alla föremål utom tre är till salu, hör av dig om du blir nyfiken på något föremål!

När det blev klart att jag skulle ställa ut på Gotlands Konsthall tände jag till på alla cylindrar. Ända sedan oktober har jag skissat, tecknat och gjort modeller. Förkastat alltför högtflygande planer och låtit embryon på idéer utvecklas och ta luft under vingarna. Gått igenom femton skissböcker sedan 1999 och knutit an till gamla outvecklade hugskott. Det har flödat om man så säger. En av svårigheterna har varit att sortera och välja för att få en helhet.

Funderat på titlar. På meningen med det hela. På slöjden. Konsten och folkkonsten. Och på hur att förmedla slöjdandets kärna. Som jag ser det.

Till exempel så här:

Under en tidsperiod av cirka hundrafemtio år har Sverige genomgått en djup förändring avseende den praktiska förmågan att kunna tillvarata material på en lokal nivå. Från att vara självförsörjande genom att tillverka redskap, verktyg och föremål som var nödvändiga för skogs- och jordbruk, fiske och jakt är vi idag beroende av varor och tjänster som produceras och fraktas över hela världen.

Det har resulterat i att kunskaperna om naturmaterial och om de slöjdtekniker som är förknippade med hur materialen bearbetas och sammansätts till funktionella föremål är förlorade. En praktisk kunskap som traditionellt har förmedlats genom att ”se och lär” från förälder till barn.

Traditionellt tillverkad slöjd rymmer både materialkunskap och en hög teknisk nivå i utförandet. När den tillverkas idag kan föremålens uttryck varieras inom ramarna för slöjdens tolknings- och bedömningsgrunder.

Exempelvis blir slöjd som idag tillverkas av lokala material valda med fokus på lång hållbarhet och på lågt energiuttag. Tydliga sammansättningar går att laga om något går sönder, vilket förlänger livslängden. Slöjdkunskap genererar ett uttryck som är förankrat i arbetsprocessen och kan ge ett kritisk öga till konsumtionssamhället. I debatten om global miljö och om hållbarhet blir slöjdkunskaper alltmer adekvata och aktuella som personligt väljbara alternativ till kommersiella lösningar.

Alla intressanta diskussioner med utställningsansvarig och hemslöjdskonsulent Frode Falkenhaug  resulterade i en narrativ tråd.

Slöjd är en del av ett förhållningssätt till natur och människa. Där funktionalitet, mönster och form skapar en värdegrund som baserar sig på människans kunskap att ta till vara på de material som omger dem, oavsett var de bor i världen. Alla folkliga kulturer har överlevt genom någon form av slöjdbaserad kunskap. Material och arbetsprocess speglar en estetik som har med självhushållets slöjd att göra. Inte hantverk eller konsthantverk eller konst, utan slöjd. I det här fallet materialet trä.

Utställningen definierar och tolkar begreppet slöjd utifrån mitt fiktiva slöjdrum bestående av fyra väggar – Materialväggen. Verktygsväggen. Traditionsväggen. Folkkonstväggen.

Slöjd är innovativt, eftersom den stimulerar förmågan att göra ett föremål användbart, varaktigt och estetiskt. Därför är det självklart att slöjden bryr sig om både den vardagsnära och global miljön och sist men inte minst, den bryr sig om människan. Slöjd skapar ett personligt utrymme som berikar självförtroendet. Slöjden kan hjälpa oss att se och göra något åt den ofullkomlighet det innebär att leva och vara människa.

Utställningen vill belysa existentiella villkor via ett samtal runt matsalsbordet ”Omåltiden” uppdukat med slöjd. Vi bjuder in och serverar en måltid i form av en dialog om vad de vardagliga handgjorda tingen representerar. En trerättersmiddag med en förrätt bestående av, en huvudrätt om vad arbete och kontroll över sin vardag innebär och en efterrätt bestående av kontemplation och eftertanke.  Genom att bjuda in till ger vi underlag för en dialog om mänskliga värden och rättigheter.

Det finns en tillfredsställelse i att delta och vara aktiv i en process från början till slut. Från det första trädet via klyvning, huggande med yxa och täljande med kniv, till att så småningom få använda ett föremål tillverkat av egna händer. Ett inarbetat mervärde som ger mening och vardaglig konkret tillfredsställelse. Att äga insikten att ha förmågan att kunna ger en varaktig självkänsla. Kanske finns ett kroppsligt minne av slöjdande lagrat i vårt DNA?

So far so good.