Nyligen avslutade jag en utställning kallad ”Lys upp – mota mörkret” i Granö, ca 7 mil västerut från centralorten Umeå. Där ligger Granö Beckasin, med en exklusiv fin restaurang och stugor långt upp i träden som är exotiska att hyra. Kopplat till verksamheten finns en gammal gård från 1800-talet som heter Sjungaregården. Där har man i tio års tid satsat på utställningsverksamhet i ladugården, de arrangerar slöjdkurser och en Slöjdfestival. I år är det dessutom uppträdanden med både musik och dans. En kulturell oas i periferin.

I min utställning fanns en stor bänk, en takkrona, ett antal större och mindre skulpturer, slevar, knivar, askar, skålar, burkar och ett antal ordtavlor. Totalt 72 objekt till ett värde av en halv mille.

På vernissagen hade jag inga högre förväntningar, en regnig kall dag, det kom ca 25 personer, men jag sålde för ca 10 000:- SEK och tänkte: Bra nog, det täcker åtminstone arbetstid med förberedelser och packning samt att köra fram och åter tre gånger.

Jag tänker mig utställningar som ett sätt att få betrakta mitt eget slöjdande med betraktarens öga. En del av föremålen hänger med i några år och varje gång jag plockar fram dem ser jag på ett nytt annorlunda sätt i förhållande till vad jag gör i nuläget. Utställningsögat tar en annan höjd och uppfattar saker jag inte ser när jag är inne i skapandet av objekten. Det är som att få fatt på min egen utveckling. Ibland ser jag slarviga färgval och alltför snabba formlösningar och ibland uppfångar jag en idé som jag inte fullföljt tillräckligt tydligt. Andra gånger ser jag nya variationer av samma föremål som kan bli ännu bättre. Ögat kastar en sidoblick och helt plötsligt er hittar jag en potential i någon detalj som jag skulle vilja spinna vidare på. Fantasin sätter fart och jag måste hem och skissa och tälja på idén.

Jag är traditionellt skolad i hemslöjd genom både mina föräldrar och hemslöjdsrörelsen och tro mig, jag själv är den hårdaste domaren när det gäller vad som kan göras eller inte. Mitt alter ego surolle har haft den funktionen genom åren. Att fungera som ett kritiskt öga genom att vara ifrågasättande och uppmuntrande inspirerande. Den alternativa personligheten har blivit ett sätt att våga gå utanför mina egna ramar. Naturligtvis är kvalitet i materialval och funktion tunga fundament som styr mitt skapande. Men eftersom jag tillåter mig det skulpturala, (jag kan liksom inte hejda mig) inspireras jag av det folkkonstnärliga uttrycket i slöjdtraditionen. Givetvis handlar det också om ett eget konstnärligt driv som nötts in i skallen av allt skärande med yxa och kniv. Man lär sig se en tredimensionell form, linjespel och färger och efter ett antal år söker sig handen sina egna vägar.

 

En utställning är så klart marknadsföring. Ett sätt att nå ut och möta en publik, få feedback på det man gör. När jag plockade ner utställningen fick jag höra att en kvinna filmat en av hästarna Rimfaxe som hon ville köpa, samtidigt som hon pratade med sin man på Messenger. Han utropade ”Nej, för fan, den är ju ful!” Alltid nyttigt att höra för någon som lätt får lite hybris över sina egna grejer. Jag tog det med jämnmod för jag var så extremt nöjd över att sålt åtta gånger mer än summan jag sålt för på vernissagedagen.

Ett tillskott i kassan är det tyngsta kvittot på att någon gillar det jag gör. Visst är beröm och seriös uppskattning en kick, men när någon köper fylls jag av djup respekt för att kunden är beredd att lägga ut pengar på något jag lagt min själ i. Sen hugger slöjdsuget till i händerna, lagret ska fyllas!

Man vet aldrig när slöjden träffar någons hjärta, det verkar helt oförutsägbart. När jag tror jag kan sälja blir inkomsten ringa och när förväntan är låg blixtrar det till.