Jag verkligen älskar att rita mönster! Mest för att mitt synsätt konstant förändras. Det jag för ett halvår sedan tyckte var ett bra mönster kan plötsligt verka ogenomtänkt och oinspirerat, och ett annat mönster som jag komponerat för många år sedan, då ratat i min skissbok, kan nu verka briljant bara jag ritar om det och ändrar proportionerna.

Det är intressant varför jag har en känsla av att det alltid kan bli bättre. För mig ska ett bra mönster innehålla flera repetitiva bårder av uddsnitt och linjer, gärna med ett väl avvägt förhållande mellan ytor och linjer. Med tydligt fokus, en mittpunkt som drar blicken till sig och kommunicerar något. Det kan vara en genomskuren dekor, en plattskärning, en text eller en symbol som signalerar något angeläget till mig. Mönstret ska också hålla att se på över tid. Kanske är det här det riktigt svåra uppstår?

Det skurna ska givetvis vara rent och snyggt men samtidigt inte bli för petigt och stelt.  Jag eftersträvar en flyhänt drivenhet som utan ängslan fått kniven att självsäkert löpa i träfibrerna. Självklart ska mönstret gifta sig med föremålet och prata samma språk. Visst ska också det skurna skeva lite charmigt, gnistra och spraka till. Hur detta blir till är svårt att sätta fingret på, det är underbart när det bara händer, men oftast får jag bearbeta idéerna flera gånger, gärna med tid emellan, innan jag blir nöjd.

En symbol jag ofta använder är timglaset, den har blivit så personlig att jag upplever den som en grundsten i mitt mönsterbibliotek. Kanske för att den talar till mig.

Timglaset består av två trianglar med spetsarna placerade mot varandra. Etnologerna tolkar trekanten med spetsen uppåt som en maskulin symbol och den med spetsen neråt som en feminin. När de förenas blir det ett tecken på att tiden är utmätt, sanden rinner i vårt allas timglas och vi ska alla dö. Men, i många folkliga kulturer är den också en symbol på kärlek, på föreningen mellan kvinna och man. Jag läste en gång i tidskriften Hemslöjd att en turkisk vävare som flyttat till Sverige blivit överlycklig när han hittat timglaset bland våra folkliga mönsterkompositioner. Han benämnde symbolen som ”evig kärlek”.

Rent symbolmässigt är logiken glasklar. Barnen, som förhoppningsvis blir resultatet av kärleksföreningen, överbrygger tidens gång och nya generationer lever vidare. En slags moteld mot döden. Om timglaset ritas liggande blir den en evighetssymbol, en liggande åtta. Kärleken skickar in oss i evigheten – lite abstrakt tolkat kanske, men en existentiell tanke att grunna på.

Ibland får jag frågan om mönstret görs samtidigt som slöjdföremålet. Det händer vid klara rena inspirationsstunder, men det är sällsynt. Ofta har jag ingen aning. Då brukar jag sitta och tomglo på ytan tills något dyker upp. Som att föremålet sänder signaler om vad som är lämpligt. Men om vi inte är ”uppkopplade”, om det är helt dött, då bläddrar jag i min hög med skissböcker efter inspiration. Hittar jag inget där använder jag min bildbank. Där finns bilder från museers arkiv och hembygdsgårdar som jag besökt genom åren. Med lite tur klickar det till och ett gammalt mönster faller in i en ny kontext och blir nytt igen efter lite bearbetning. När det fått en surolle-touch , ett manér eller en look om du så vill, så börjar jag känna tillförsikt.

När jag sen klipper ut skissen och tejpar upp den på föremålet brukar jag ställa det på nattduksbordet bredvid sängen. Mina mest rena och självkritiska ögonblick infaller nämligen innan frukost. Tanken känns då klar och oförvägen till självbedrägeri. Jag ser direkt om något skaver i proportioner eller linjespel och får rita om.

Tidsödande? Javisst, men tillfredställelsen när mönstret sen är skuret och målat är den slöjdkick jag lever på. En av mina starka drivkrafter till att fortsätta.

Rock on and slöjd til you die…