I sing the body electric
Slöjd and rock´n roll.
”I sing the body electric” är en helt underbar boktitel av Ray Bradbury som etsat sig in i skallen ända sedan jag läste pocketutgåvan första gången i början på 80-talet. Bradbury hade snott titeln av Walt Whitmans diktsamling Leaves of Grass från 1855. Dikten belyser olika aspekter av människan; existensens härlighet, sambandet mellan kropp och själ och relationen mellan alla människor oavsett ras.
Raden dyker upp i huvudet då och då som ett mantra, förutom att den låter både cool och är snyggt så döljer den något mer svårfångat. ”I sing the body electric” slår helt enkelt an en distad ton i mig, något börjar svänga och blir ett pulserande beat, en rytm större än livet självt. En kroppslig elektrifiering måste vara ett tillstånd av en förhöjd livskänsla där både kropp och intellekt förenas i något meningsfullare. Men varför fångar det mig? Troligen har det med slöjd och rock´n roll att göra.
Det går långt tillbaka.
Min far Wille lärde mig hugga med yxa. Höger ben bakåt, vänster ben vid sidan om huggkubben. Jobba med hela kroppen och låt eggen skära i hugget med en knyckande rörelse. Syfta in huggen i föregående skär så följer den breda slipfasen föregående hugg och ger en jämn tydlig fas som gör att du ser formen tydligt.
I tjugoårsåldern högg jag tråg, skålar och skedar. Samtidigt sjöng jag och spelade kompgitarr i bandet Favoritorkestern. Steget var inte långt till att jämföra känslorna. När jag vevade riffet i Summertime Blues, vårt extranummer av the Who´s version från Live at Leeds, kände jag mig inspirerad av Pete Townsend. Känslan var så stark att jag upplevde att jag lyfte någon tum från scenen. När jag svingade yxan var jag inspirerad av Wille. När verkstadsstereon spelade tung blues och yxan gick i rytm, kunde jag ha matat på i timmar. Det var samma känsla, men ändå olika. Definitivt någon form av ”kroppslig elektrifiering”.
Jag upptäckte hur tillfredställande det var att slöjda till monotona rytmer. Jag märkte att suggestiv rock som Talking Heads och så småningom minimalisten Philip Glass, som gjort musik till filmen Koyaanisquatsi, fungerade utmärkt till upprepande arbete. Rytmerna försatte mig i ett flow som fick tiden att både gå och stå still samtidigt. Under tiden växte högen med täljd slöjd på hyvelbänken.
Några år senare lyssnade jag på ett föredrag av Gunilla Lundahl, en arkitekt som intresserat sig för sambandet mellan matematik och bild. Hon berättade om en ryaliknande väv från Afrika med inslag av gräs från Raffiapalmen. I väven fanns ett mönster, en geometri, som visade ett kodsystem för afrikanska arbetssånger. Ni vet, där försångaren sjunger en strof och arbetslaget svarar, som i gospelmusiken. I väven fanns ett zig-zag mönster med fyrkanter och cirklar som utgjorde partituret. Mönstret blev ett signalsystem för hur sången är uppbyggd; här fanns längden på versen och för bryggan som kommer innan refrängen. Sen ett tydligt refrängmönster med olika variationer i nya mönsterbårder. Mattan vävdes och sångens strukturer bevarades.
Lundahl hade läst boken ”Den gudomliga geometrin” av Gösta Adrian-Nilsson (1922) och hennes inspirerade föredrag blev en ögonöppnare – geometri kan ha funktionen att översätta något abstrakt.
Jag satt med munnen halvöppen och kände att sambandet mellan arbete, rytm och mönster sjönk in i mig. Allt föll på plats. Det bekräftade att extremt svängiga rytmer går rätt in i musklerna och ger energi och kraft. Att geometriska former och mönster är djupt rotade i vårt DNA. Rytm och mönster som ett flow. Att det måste svänga i tillvaron. Eller som beatnik-poeten Jack Kerouac uttryckte det: ”You got to have beatitude”.
I min värld blev det en bekräftelse på att mina stora passioner i livet, rockmusik och slöjd hör ihop på ett djupare plan. När musiken och arbetet samarbetar i ett flow anstränger sig hjärnan utan att signalera olust och ansträngning. Rytmen i arbetet speglar något djupt mänskligt, något som även naturfolk upptäckt och kommunicerat med hjälp av mönster och symboler.
Insikten förklarade mina drivkrafter, men jag fattade också att allt som görs för hand reflekterar ett existentiellt samband mellan arbete och kropp, rytm och folklig form. Arbete, tid, liv och död materialiseras i slöjden på ett abstrakt plan. Det var en mycket tilltalande mänsklig tanke som fick mig att förstå varför jag spelat i rockband och slöjdat i hela mitt liv.
Den här insikten resulterade i rockföreställningen Rockhuvud som turnerade med fyrtio spelningar runt om i Sverige 1994. Men det tar vi i annan blogg.
PS: Novellsamlingen ”I sing the body electric” av Bradbury heter ”Den kalla vinden och den varma ” på svenska. Fantastisk Sci-Fi bok med en poetisk men tyvärr värdelös översättning av titeln.