Sara, tranan och trädet

Sara Lidman priset

Vartannat år tilldelas ett pris för att hedra författaren Sara Lidmans minne. Priset är instiftat av Sara Lidman-sällskapet. Sedan 2013 har jag slöjdat åtta skulpturala tranor som pris. Varje gång är det, förutom äran, en stor utmaning att göra dem. Årets pris delas ut till Balsam Karam vid Sara-dagen i Umeå den 22 mars 2026 kl 13 – 16.

Balsam Karam debuterade 2018 med den kritikerhyllade romanen ”Händelsehorisonten”. Hon är född 1983 i Iran med kurdiska rötter och kom till Sverige på 1990-talet. I sitt författarskap lyfter hon minoritets- och mänskliga rättighetsfrågor och har tagit ställning för Palestina.

”Med sitt klara skri mot världens rasism och förtryck besitter Karam, både i sitt skrivande och i sin aktivism, det passionerade motstånd och engagemang som också kännetecknade Sara Lidman”, heter det i motiveringen.

”Jag är oerhört glad, rörd och hedrad över det här priset. Sara Lidman har varit en ledstjärna under hela mitt skrivande liv”, säger hon i ett pressmeddelande.

Sara Lidman är en författare som i sina romaner skildrat övergången från självhushåll till industrialism i Norrland. Järnbanan 1 och 2 är oförglömliga epos. I läsningen av Sara gestaltar hon levande och personligt alla förändringar under 1800-talet. Här finns också Saras oförtröttliga ursinne och skarpa blick på marknadskrafternas rovdrift på skog och berg som vi nu också ser i vår egen samtid. Hon är en kraftfull förebild, speciellt för mig som är uppväxt i Västerbotten.

Skulpturen ”Trädet visste” är en hyllning till Sara och skapades efter att jag läst hennes novell ”Innan ordet” i novellsamlingen ”och trädet svarade” utgiven av Bonniers förlag. I den novellen finns berättelsen om när hon som barn pratade med ett träd. Hon skriver: ”Trädet visste allt, vad alltihopet handlade om”. En underbar liten berättelse som man måste läsa, inte bara för att förstå skulpturen.

Det var kunder tillika Sara Lidman-entusiaster som tipsade mig om novellen i samband med att de ville beställa ett skåp. När texten var inskuren på skåpluckorna och en liten hare täljd som vred önskade jag att Sara fått se skåpet medan hon ännu levde.

När jag föreslog en trana som pris till SL-sällskapet kom jag att tänka på en sekvens i en av hennes böcker i sviten Järnbanan. Den nyförälskade Didrik står med Anna-Stava på myren. De ser en trana nere på fältet, så vacker i morgondiset, den slår och tar luft med vingarna för att den tunga kroppen skulle bära. Han säger:

”Se där är platsen där vi ska bo. Här ska framtiden för du o jag stå, tranan har märkt ut platsen.”

För mig finns det hopp i den bilden. En förtröstan ligger och ruvar i bakljuset, i skuggorna under storgranarna, en längtan dallrar i diset av morgondaggen, den fyller de båda förälskade med en tillitsfullhet om att här ska vår gemensamma framtid bli, just här, ska det timras och sättas bo, här ska de älska och leva.

Framtidstron står där på två ben, trofast mot sin älskade Moder Jord i lugn förtröstan om att livet ska byggas och gå vidare.

Idag känns den hoppfulla bilden av framtid så viktig.

När spräckjärnet klyver fram tranans vingar ur ett krokvuxet ämne är det vingarnas linjer som vägleder formen. De bestämmer hur huvudet ska resa sig och hur halsen ska sträckas. Arbetet måste vara snabbt och intuitivt — träbiten ska tala med fågeln. Där ligger utmaningen: jag känner ett ansvar både för fågelns uttryck och för att pristagaren ska känna samma närvaro och kraft.

När kniven möter veden och kroppen börjar ta form måste tranan lyfta. Mot livslust. Mot kärlek. Mot nya tider. Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att jag faktiskt sitter och täljer för en bättre och hoppfullare framtid.

Medan spånen faller funderar jag på hur någon som ser världen med Saras blick också kommer att äga detta ögonblick: en trana på myren, ett hopp, en framtidstro. Det känns meningsfullt — som om tranan förkroppsligar allt detta i samma stund som den blir till.

När urvalsjuryn bestämt sig för vem som ska få priset har de hört en röst i radion, i ett samtal eller i en debattartikel i tidningen, de har hört en röst som står för något större och insiktsfullare. Det har lyssnat till en stämma som håller dialogen högt och som står för att vi måste hejda girig-männischan och backa lite för att kunna leva i samklang med djur, naturen och oss själva.

Tidigare pristagare:

2013: Lawen Mohtadi
2014: Elisabeth Rynell
2016: Kajsa Ekis Ekman
2018: Anna Jörgensdotter
2020: Knutte Wester
2022: Göran Greider
2024: Mats Jonsson