The workmanship of risk

Alla som skapar och tillverkar något tänker säkert på varför ett föremål blir som det blir och ser ut som det gör. Jag har funderat på det av och till, kanske mer på senare år när man blir medveten om processerna bakom och vill se de längre linjerna.

Vilka parametrar styr mest och inverkar på slutresultatet? Är det materialet, verktygen, utbildning, konstnärlig drivkraft eller helt enkelt den enklaste och snabbaste metoden som vinner? Jag förutsätter att det som tillverkas ska vara unikt och äga någon slags gestaltning, annars kopierar man bara och funderar inte så mycket på uttrycket. När något inte blir riktigt bra skyller man på sin egen kreativa förmåga - jag kan inte bättre, jag saknar formseendet eller färgkänsla – och ibland fattar man inte hur det gick till, hur kunde det bli så bra?

Vid all bearbetning av trä så handlar det om att ta rätt beslut inför varje delmoment. När jag ska slöjda väljer jag ett färskt ämne i passande träslag anpassat för ändamålet. Snabbt klyver jag och kapar – tar så effektivt bort material så nära målbilden som jag vågar för att sen försiktigt torka materialet. Efter väntan kommer själva slöjdandet i lugn och ro med väl skärpta verktyg, jag formar och sammanfogar, ger föremålet en yta och slutligen en ytbehandling.

Vid alla små vägskäl behöver du i detalj bestämma dig för hur du ska göra. Med vilket verktyg, med vilken metod, med vilken omsorg? Små, men avgörande beslut, ibland instinktiva eller intuitiva, ibland grundade på erfarenhet och på tillit till sin skicklighet. När i processen vet jag att valet vid varje vägskäl leder mig rätt för fortsättningen?

Det var i samband med att jag undervisade i USA i början på 90-talet som jag stötte på begreppet workmanship of risk, och jag blev genast nyfiken.

David Pye (1914–1993) introducerade begreppen "workmanship of risk" och "workmanship of certainty". Han var en framstående brittisk möbeldesigner, arkitekt, träsnidare och professor vid Royal College of Art (1964–1974). Han blev mest känd för sina med jigg mönstrade ”fluted” träskålar och han skrev inflytelserika teoretiska verk om design och hantverk, särskilt The Nature and Art of Workmanship (1968).

Han beskrev workmanship of risk som ett arbete med någon form av teknik eller redskap där man inte använder jiggar och där arbetets resultat är beroende av utövarens noggrannhet, handaskicklighet, varsamhet och omdöme. Arbetets kvalitet inte är förutbestämd och resultatet blir unika arbeten.

Motsatsen, workmanship of certainty, är resultatet av automatisering och massproduktion. Här är varje del av produktionen bestämd på förhand och i detalj kontrollerad, styrd av maskiner med mer eller mindre avancerade jiggar.

Det här kan jag verkligen relatera till. Varje gång yxan träffar i träet eller kniven skär perfekt i medveden så lagras kroppens erfarenhet av verktygens möte med materialet i våra synapser. Alla de valsituationerna, hundratusentals, vägleder mig nästa gång jag arbetar och till sist har jag byggt upp en kroppslig självtillit som bygger på att mina muskler gör som jag vill. Min erfarenhet minimerar risken att det blir fel. Blir det trots det fel har jag möjlighet att tulla på en annan av de parametrar som är en del av slutresultatet. Till exempel formen eller storleken eftersom varje föremål kan vara unikt eller ha variationer.

För mig blev läsningen av Pye ett sätt att förstå slöjdens processer. Hur materialet, min erfarenhet och min teknik interagerar med varandra under de här vägskälen. Det blev också uppenbart för mig varför objekt tillverkade med förutsägbara jiggar blev otroligt tråkiga.

Tänk er en täljd träsked utan inblandning av bandsågar eller putsmaskiner ställd mot tillverkningen av en industriell coca-cola burk. När jag eftersträvar ett slöjdkonstnärligt uttryck är riskmomenten spännande och utforskande. Ska jag göra en zinkad låda med draglock vill jag med säkerhet veta att alla bitarna passar väl ihop. Jag dubbelcheckar alla mått och njuter av precisionen. Men jag vet att en grövre tillverkningsprocess där jag utmanar mig själv ger ett helt annat uttryck. Här kan jag själv bestämma var på en tänkt skala mellan risk och säkerhet jag vill lägga mig.

Men oftast är risken inbyggd i sökandet av rätt material. När jag bestämmer mig för

att göra något börjar jag leta. Givetvis har jag en idé, skissad på papper eller löst uttänkt, så först kollar jag av lagret av krokvuxet material i logen. Det brukar det dyka upp ett antal tänkbara träbitar som kan förverkliga idén. Ska jag göra en karmstol är det både krokvuxna ben, karmar och en ryggbricka som ska kommunicera med varandra för att bli en bra komponerad helhet. Befinner jag mig ute i skogen på ämnesjakt synar jag varje potentiell stam. Är björken klyvbar till något rakt eller krokigt, finns det kvistar eller vridningar som försvårar skärandet? Följer formen fibrerna eller kommer de att brytas och försvaga sammansättningen? Kan jag göra tunna smäckra former utan att materialet förlorar i hållfasthet eller styrka? Ögonen skannar av ytan och läser insidans fibrer, en slags röntgensyn som man som slöjdare tillägnar sig efter hand.

Sen händer något, de krokvuxna bitarna börjar prata. De säger ”om du använder mig blir stolen lustig i formen men otroligt stark!” eller ”klyv mig och gör två framben så matchar vi varandra! De kastar tillbaka små utlåtanden om sin egensinnighet i något slags saluförande av sig själva. Och jag vacklar i min idé, får en ny tanke och snart har vi tillsammans gjort något som jag inte visste fanns innan vi startade vårt samtal.

Ett slags produktutvecklingssamarbete mellan mig och träbitarna. Slöjdandet blir en avlyssnande process som går hand i hand med funktion och sammansättningen av materialet. Resultatet av samspelet blir ett vackert och funktionellt föremål som berättar en slöjdhistoria. Närheten till materialet skiljer ut slöjden från konsten eftersom det blir funktionella objekt - och från den moderna designen eftersom det blir unika föremål. Det blir en helhet som är slöjd. Tillverkat med workmanship of risk.