Om att kopiera

Vid ett besök på en tillfällig slöjdbutik på Sätergläntan fick jag se dessa potatisstickor till salu för 280:-

De är billiga och tråkiga kopior av en potatissticka som man kan lära sig att slöjda i min bok ”Karvsnitt” där de ser ut så här:

Visst är de bleka kopior av originalet? Eller snarare billiga degenererade förenklingar av en bra form.

Boken Karvsnitt är skriven i ett seriöst försök att inspirera amatörer och andra slöjdare att slöjda föremål för att lära sig teknik, form och framför allt mönsterskärning i en folklig tradition. Och sedan använda dem i vardagen eller ge bort dem till någon kär.

Nu tycker jag egentligen inte det är så mycket att hetsa upp sig över. Jag unnar verkligen den slöjdaren de 2800kr som hen får av att sälja de tio potatisstickorna. Jag tänker inte heller kräva ut 15% royalty för formen. För det första har vi inget kontrakt och för det andra så unnar jag verkligen hen pengarna. De 430 kronorna bjuder jag gärna på. Det är inte det detta handlar om. Jag överlever.

Det är ju så roligt att personen har blivit inspirerad och börjat slöjda. Det har verkligen varit en stark drivkraft för mig för när jag skrev boken - att kunna förmedla mina kunskaper så att andra kan göra liknande slöjd.

Men. Jag har inte skrivit boken Karvsnitt för att någon annan ska sälja något som jag formgett. Det är olagligt enligt upphovsrättslagen. Det kallas inte helt fel för att göra intrång på upphovsrätten. Eller mer frankt för att stjäla någons form.

Den som gjort det har gjort det för enkelt för sig. Inte tänkt på det formarbete som låg bakom originalet. Många tester och variationer har gjorts innan en hållbar form utmejslats. Sen har mallar skurits ut med millimeter-precision. För att jag vet hur lätt det är att en form faller ihop av för lite stringens eller av ren slöhet.

Självklart har jag själv inspirerats av andra. Av min far, av Bengt Lidström, av författaren Torgny Lindgren, av kända konstnärer som Niki de Saint Phaille, alla mina husgudar. Men det är skillnad på att stjäla och på att inspireras.

Om jag ser en bra idé hos någon annan tänker jag ofta att jag kan göra den på ett annat sätt och till och med lite bättre. På mitt eget sätt. Med mitt eget manér. Men utan att kopiera. Jag tycker till och med det är lite förminskande för mig själv att inte förädlat en idé tillräckligt personligt.

Jag härmar mina döda kollegor från förr. De som gjort den slöjd som jag inspireras av, den slöjd som finns i magasinen och arkiven på museerna. Jag vill tillägna mig något som de uttrycker så fint i form, konstruktion, färg eller mönster. Det redovisar jag klart och tydligt på varje utställning, föredrag och kurs som jag håller. Upphovsrätten äger man i 75 år, sen är det fritt fram att kopiera, men jag tycker fortfarande att jag vill redovisa källorna.

Även i boken Karvsnitt berättar jag om tydligt om förebilderna till mönstren. Där finns också ett kapitel som uppmuntrar till att hitta ett eget formspråk. Att skissa och teckna, arbeta med den egna unika formen som är specifik just för dig. Att jobba fram ett eget manér som är inspirerat av andra men där du kan hitta ett eget förhållningssätt som ingen annan har.

Det är verkligen ingen lätt sak. Det tar flera år av slöjdande innan den personliga formen sätter sig på riktigt. Det är när den gjort det - blivit ett eget uttryck - som den kan börja säljas till allmänheten. Det är också då man lyckas på riktigt; blir uppskattad för sin egenart och personlighet, för de saker och den slöjd som inte liknar någon annans.