Jakten på det perfekta ämnet

Sam-talat som Sara Lidman sa.

Klockan är fem, gryningen silar ljuset genom asparna i öster och jag kränger näverkonten över ryggen. Andedräkten ryker. Den första hårda frosten har lagt sig, det går att ta sig överallt över myrarna. En hård, en aning sviktande skorpa gör marken fast nog att gå på, tillochmed över de sanka ställen som tidigare varit farliga.

Slukhålspölarna.

Nu kan jag gå långa sträckor för att hitta slöjdämnen. De fallna löven har frilagt sikten så att formen på björkstammarna snabbt kan bedömas för att bli ett stolsben, en karm eller en ryggbricka till en stol. Jag ska ut på ämnesjakt efter att kvällen innan skissat på en stolsidé.

Medan jag går koncentrerar jag mig på den nedre delen av ungträdens stammar, de från 6 – 10 cm i diameter. Synen skärps och en förväntan börjar sjunga i kroppen. En form skymtar i ögonvrån och ivrigt banar jag mig fram mellan grenarna till böjen, känner med handen över barken och läser av trädets skavanker och defekter. Går runt stammen och betraktar den från flera håll för att urskilja formen ur olika vinklar.

En orre flaxar tungt i väg från en spretig torrgrans topp och jag går vidare, lämnar böjen besviket med en aning om något bättre längre fram, längre in i skogen.

Valet av rätt ämne och trä är avgörande för att slöjdandet ska kunna bära hela vägen till att bli ett vackert, starkt, funktionellt och meningsfullt föremål.

I ”Mot fyren” av Virginia Wolf tänker huvudpersonen Lily Briscoe:

”…Var skulle hon börja det var frågan, var skulle hon sätta det första penseldraget? Ett enda streck på duken och hon hade förbundit sig till otaliga risker, mångfaldiga och oåterkalleliga beslut. Allt det som i idéns form föreföll enkelt blev i praktiken genast komplicerat, på samma sätt som vågorna ter sig symmetriska när man ser ner på dem från strandklipporna men för den som simmar mitt bland dem är åtskilda åt av djupa dalar och skummande vågkammar. Men man måste ta risken göra sitt penseldrag.”

Hela idén med slöjd är att fiberriktningen i träet följer formen på objektet. Att skära blir enkelt, fibrerna låter sig formas utan att vresigt vridna fibrer eller kvistar gör att motved splintar upp veden. Träet kan täljas tunt och smäckert med yxa och kniv utan att styrkan i materialet försämras.

Så enkelt och självklart i tanken, men ack så komplicerat i verkligheten.

Formen på trädet måste passa idén. Framförallt måste man hitta det perfekta ämnet.

Jag passerar genom ett område med frodvuxna granar, snabbt gödda av solljus och frodig gammal åkermark. Efter några kilometer beträder jag en stenig men grönlummigt mossbetäckt slänt med högväxta trygga rödflikiga furor. Inga krokiga ämnen så långt ögat kan se och ingen orre i trädtopparna.

Tankarna vandrar i väg till en annan favoritförfattare.

I boken Klingsor av Torgny Lindgren berättar författaren om konstnären Klingsor som finner ett snett supglas på en stubbe. Det tillfälle då hans ögon ”öppnats för de döda tingens liv, att de innerst inne var lika levande som vi andra, att de strävar uppåt alldeles som vi, att ingenting är dött, att livet utspelar sig i all materias innersta… Materien, sade han, väljer att framförallt låta sig representeras av föremålen.”

Skrattar till vid minnet av Torgnys text, han är en Västerbottnisk litterär vårbäck som porlar och sprudlar av liv och infall i sina böcker. Han får tanken att svindla och söka sig nya banor.
Kanske är mitt sökande efter det perfekta ämnet en slags skogs-dating för att hitta en trä-kompanjon som vill dela min formmässiga idé?
Ett ämne som till hela sitt väsen vill materialisera sig och bli slöjd.
En uppsättning fibrer av lignin och cellulosa som föresatt sig att bli en krokvuxen ryggbricka till en stol – som helt enkelt vill låta sig representeras.

Bli re-presenterad i den rotlösa världen.
Värdigt och respektfullt.

Morgonsolen riktar ett lågt skarpt ljus mot vita stammar vid ett gammalt dike i kanten på myren. Det kvillrar till bakom mig och jag vänder mig hastigt om. Ljuset slår en båge upp mot det klarblå, jag känner en stark närvaro, det är några lavskrikor som närmar sig nyfiket.
Då uppfattar jag en elegant svagt s-formad böj på en björk i dikeskanten, den är helt slät i nävern. En solreflex flimrar i det tunna istäcket i diket och björkens böj säger:

Hallå, se mig! Så här kan du också göra! Inuti mig projiceras en ny annorlunda stol fram på näthinnan. Stolen blir mer spännande i formen än den som fått mig ut i skogen för att jaga slöjdämnen och den här talar mer respektfullt till mig.

Jag har alltid strävat efter en intuitiv gestaltningsförmåga i mitt slöjdande. Med materialet och redskapet i händerna vill jag ha en autonom känsla för form och funktion. Det skulle bara rinna till som en naturlig utlöpare från huvud och kropp. Till ett formspråk, till en känsla för linjespel, till en dynamik mellan funktion och estetik, till en slöjdkänsla.

Men så jag glömde slöjdpartnern. Som uppenbarade sig och ville något annat, ungefär som det är i ett förhållande.

Där det finns dialog, utmaningar och ett givande och ett tagande.

Sen tar jag fram sågen, och hejdar mig ödmjukt. Ger björken lite tid att suga upp det sista ur myrens safter och näringsämnen innan den kan ge sitt samförstånd inför sin omvandling till en ryggbricka.

Kapar sen böjen och tänker att trädet har talat.

Sam-talat som författaren Sara Lidman sa.