UTSTÄLLNING i Österbybruk
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Theater’s new Storytelling Barn (Berättarladan) in Sunne is the most complex commission I have accepted so far. Perhaps the most fun, too! In discussions with the theater staff, I realized I already have thirty-five years of preparation behind me by studying material, techniques, and folk art in countless archives and outdoor museums. All this experience was crucial because it was a very long, intense, and complex production period filled with powerful cuts, long physical working hours, difficulties with the raw lumber, heavy pieces, and a lot of oil paint.
Först lite om teatern; plockar från deras hemsida:
”Västanå har en särpräglad profil som gjort teatern känd i hela Norden. Teaterform bygger på berättandet, där musiken och dansen vid sidan av ordet skapar en egen form av skådespeleri. Samspelet mellan text, musik och rörelse är ett komplicerat precisionsbygge och har blivit Västanå Teaters kännemärke.
En annan viktig inspirationskälla för det unika scenspråket är den skandinaviska folkkulturen, som gärna kan möta folkkultur och folkliga teateruttryck från andra delar av världen.
I september 2018 var jag ner och såg föreställningen Charlotte Löwensköld som var en kondenserad njutning av folklig gestaltning. Dans, musik, drama, kostym, allt kokade på scenen till en folkkonstgryta av en mustig själfull karaktär som verkligen tilltalade mig. Vilken uppstart inför ett slöjdande!
Det var först på hemvägen jag insåg, med en skopa prestationsångest i magen, att jag hade och göra med ”Ett teaterhus i världsklass mitt ute på den svenska landsbygden”. Citat Kulturnytt, Sveriges Radio. Men känslan var också utmanande. När jag tagit mått och försökt få klart för mig hur det nya bygget skulle gestalta sig i den södra delen av Berättarladan, fanns där också en pirrande upplevelse om att få vara med och skapa en byggnads historia.
Väl hemma grävde jag ner mig i mitt inspirationsbibliotek med bilder på portar och portaler, skåp med gesimser och kolonner; figurer och djur som jag fotograferat genom åren. Det är intressant hur bilderna blir filtrerade för uppgiften, man ser helt nya saker när det finns ett uppdrag att inrikta sig på.
Jag skickade min moodboard till regissören och den konstnärliga ledaren Leif Stinnerbom och kostymören Inger Hallström och samtalen kom igång. Det var en märklig känsla att prata igenom slöjd med en så initierad uppdragsgivare som, liksom jag, var inriktade på den traditionella folkliga kulturens energi och formspråk. Deras inspel i folklig dans och dräkt, äldre byggnadskultur och mönster uthuggna under stenåldern, gjorde de första utkasten i skissandet mer utmanande. Efterlängtat; precis vad jag behövde i mitt slöjdande förra hösten.
Efter ett intensivt skissande fastnade jag för en port med kilsågade breda plank med skuren dekor.
I mitt slöjdande är modellen en viktig del i arbetsprocessen. Ofta följer jag modellen slaviskt, om jag inte är riktigt nöjd gör jag en ny. En skalenlig modell underlättar uträkningar av virkesåtgång och gör att planeringen av vilka sammansättningar som ska användas blir enklare. Den är dessutom lätt att plocka mått ifrån.
På varsin sida placerade jag två feta kolonner kallade ”Face2Face” som bar upp ett gigantiskt krön.
Mellan det välvda krönet och dörren finns ett utrymme som kallas Tympanum, som jag fyllde med hallingdansande streckfigurer och symboler från mitt mönsterbibliotek. Den kosmiska symbolen i mitten är inspirerat av ett mönster från en liten dragask på Gammelgården i Borlänge, en symbol som blivit en personlig favorit. För mig är den humanistisk evighetssymbol som kommunicerar livets kosmiska karusell, round and round we go, en rotation i all evighet.
På krönet, kallat Homo Ludens översida, en mustigt röd tulpan,”Kurrbitz” och två folkkonstnärliga korpar på var sin sida. Korparna, som givetvis för tanken till Hugin och Munin, är Odens två korpar. De är utmärkta spejare och gör vad de kan för att mätta sin husbondes väldiga kunskapshunger. Varje dag flyger de över skapelsen, för att sedan återvända och berätta allt de sett och hört. Hugin har fått sitt namn från ordet håg, som betyder tanke, sinne eller lust. Munin, å sin sida, är döpt efter minnet. Tillsammans symboliserar de det mänskliga förnuftet. De behövs för att ett kulturarv i utveckling aldrig ska falla över till konservativt bakåtsträvande och småsint rasism. Jag högg dem med yxa för att få en råare yta som skulle väga upp det Mumin-liknade karaktärsdraget.
I uppdraget ingick det att göra foder och krön till ett vackert fönster ut mot sjön Fryken, samt till två sidoentréer. Alla foder eller paneler fick unika mönster i plattrelief. Krönlisten till fönstret fick ett repetitivt mönster med streckfigurer som dansar Halling, en mönster-rapport som påminner om ett partitur.
Framtagning av virke och basning
Från början fanns en plan att göra krönbågen i ett stycke. Jag behövde stora dimensioner. Sagt och gjort. Det var hög tid att få fram virket; januari var sent nog om träbitar på 50 x 40 cm skulle hinna torka. Ett samtal till sågen i Sävar löste behovet av övergrovt virke och jag fick lyxigt välja bland ett flertal stockar utlagda av de stora traktorlastarna. Kände mig som en otroligt rik man när stockarna lastats på lastbilen som körde dem till sågen i Balsjö.
Sågaren skulle ringa när han hade tid för sågning. Februari kom och ljuset återvände sakta. Liksom kyla och blåst. När jag inte hört något från sågaren på några veckor var jag tvungen att ringa. Han låg på lasarettet och hade precis opererat sig efter en massiv hjärtinfarkt, och den stackaren kunde inte såga förrän tidigast i april. Skönt nog blev operationen lyckad och han är nu fullt arbetsför igen.
Den enda lösningen var att åka dit med sågjiggen Solosågen. Men eftersom dimensionerna var så stora var jag först tvungen att klyva dem för hand med långsvärdet på motorsågen. Efter det rymdes bitarna med nöd och näppe på sågbänken så att jag kunde få ut rätt dimensioner. Efter två resor och ett antal dagars arbete i blåsig -15 graders vintern var de största bitarna upplagda för torkning i två stycken baslådor. Basning innebär 85° värme och flera liter vatten i tråget under första veckan, sen töms baslådan på vatten och torktemperaturen ställs på ca 45° i tre veckor. Jag fick några sprickor, inte oförväntad med dimensioner på ca 40 x 22 cm, men lyckades få kolonner och krön till en fuktighetskvot på 16 % på 6 veckor.
Praktikant.
I slutet av augusti kom det oväntad och behövlig hjälp från USA genom Mike Loeffler som var i Skandinavien på studieresa. Vi handhyvlade dörrarna ner till rätt tjocklek med en oxhyvel, den har två handtag och ger skön kraft i hyveltaget. Sen förberedde vi dörrplanken som skulle skruvas fast på de befintliga branddörrarna. Mikes arbetsinsats var ovärderlig och vi jobbade fint ihop.
I det här läget var alla delar nästan klara. För att få en visuell överblick tillverkade vi ett plant golv i logen och skruvade fast alla delar för att se hur det passade. Skön känsla att klättra upp på stegen och se hur delarna blev en helhet. Krönets geringar var jag tvungen att justera ett otal gånger innan de passade.
Arbetsplatsen i logen är en skön utomhusverkstad. Att slå upp dörrarna, kända vinden blåsa igenom och få det rätta släpljuset på skärningen en varm sommardag ger mig total lyckokänsla. Nu uppblandad med tillfredsställelsen av att var klar och nöjd.
Hur gick det till?
Tillsammans med konstnär och slöjdare Stefan Markström fick vi uppdraget att göra ett socialt förankrat utegym i bostadsområdet Ålidhem, en stadsdel från tidigt åttiotal i Umeå. Mestadels studentbostäder, idag med många nysvenskar. Gymmet är placerat efter Socionomstråket österut från Biblioteket sett.
Projektledare och initiativtagare är hemslöjdskonsulent Felix Wink som sökt pengar från Boverket och Nämnden för Hemslöjdsfrågor. Idén var att förankra gymmet med lokala kultur- och sportföreningar. En social och viktig implementering i ett område där många inte har råd med ett gymkort. Skulpturerna skulle inspireras av barn i lokala kreativa workshops. Dessutom var Västerbottniska slöjdare inbjudna att delta med dekorativa element i utegymmet. Många olika delar skulle samverka och i slutänden blev det en manifestation för vad en slöjdtradition i ett socialt samspel kan åstadkomma med kompetens, pengar och vilja!
Material
För att göra ett utegym som håller en hög slöjdkvalitet måste materialet vara tätvuxen kärnfuru, ett material som har lång hållbarhet utomhus. I Norden finns bevarade timmerhus från 1400-talet som fortfarande står kvar för att de är täckta med tak och skyddade. Blir virket direkt exponerat för vind och väder är det ytveden i stockarna som ruttnar. Tar man bort ytveden och låter kärnvirket torka upp mellan varven utan att det står direkt mot mark kommer materialet att hålla i över hundra år.
Grundidén i den konstnärliga gestaltningen av utegymmet är sammanfogningstekniken gradning, men då behövs rått och torrt kärnvirke för att inte sammansättningen ska torka isär.
Vi blev sponsrade av Sävar Såg med 25 st övergrova stockar som sågades hos Stig Granström i Balsjö. Svårigheten var att hitta 14 st 10 cm tjocka kärnfuruplank som var torra. Vi frågade runt lite i Sverige, men ingenstans hittade vi en leverantör. Tiden var dessutom kort då projektpengar blev sent beviljade. Då säger Stefan; ”men jag har för mig att jag sett grovt blockat timmer i Olofsfors Bruks lokaler i Nordmaling” Där han bor och jobbar. Medan snön ännu låg meterdjup började han söka i de stora lagerbyggnaderna. Han fick napp i en byggnad där de förvarade bjälkar som skulle staga upp dammluckorna.
Den största var 7,4 meter lång och 40 x 40 cm i grovänden. Hur många år den hade på nacken är svårt att veta, men minst 75 – 100 år om du frågar mig. Nu sågade vi de så kallade fyrskärningarna i en solosåg till att bli svagt koniska. Det röda tätvuxna kärnvirket som exponerades doftade ljuvligt. Olofsfors Bruk sponsrade oss med det i det här sammanhanget värdefulla virket.
Sammansättning
Som sagt. Den konstnärliga helheten grundar sig i sammansättningstekniken gradning. En svagt konisk tvärslå, kallad gradslå, med snedställda långsidor skjuts in i ett gradspår som matchar gradslån. Slås den in tillräckligt hårt låser den konstruktionen effektivt och säkras med en träpinne, en nar, i tjockaste änden. Den var vanlig i bockbord, i dörrar och i olika typer av lock där man inte ville att virket skulle slå eller krumma sig. Tyvärr en alltmer bortglömd sammansättning, troligen eftersom den anses som komplicerad, men med rätt verktyg och tillvägagångssätt är den verkligen värd arbetsinsatsen.
Vid sammansättningen har vi använt torr kärnfuru till gradslåarna och färsk kärnfuru till de delar som hade gradspår. När vi slog ihop dem hårt sväller det torra en aning och det färska krymper en aning och tightar till sammansättningen. Det torra virket var utomhustorrt ca 16% och det färska, sågat i februari och gissningsvis över 100% fuktkvot. Dessutom bultade och narade vi fast sammansättningen som förstärkning.
Jag tycker att förhållningssättet till sammansättning och material är en av kärnfrågorna med att jobba i en slöjdtradition. Vi tar tillvara på de lösningar som generationer tidigare provat och funnit att de fungerar. En annan poäng är att arbeta resurssnålt med de material som är nära till hands.
Process och Konstnärlig helhet
I utegymmet har Stefan och jag även tagit fasta på formspråket i sammansättningstekniken gradning: Alla sammansättningar gradade och formerna är svagt koniska som gradslån. Sammansättningar skulle vara tydliga så att man skulle förstå hur redskapen hölls samman. Ett EU-reglemente avgränsade möjligheterna där de av säkerhetsskäl avrådde från att göra rörliga träningsredskap. På ett sätt en befrielse eftersom det alltid kräver mer underhåll.
Vi skissade på papper och gjorde grova modeller täljda i lind och funderade på olika skalor. Konceptet att utgå från gradslån kom till oss när jag suttit och grunnat på hur ett av redskapen skulle sättas samman till olika höjd med hjälp av gradning. Jag sa; ”Men Stefan den här sammansättningen kanske vi skulle använda oss av generellt, till alla redskap?” Han gick igång på alla cylindrar och efter några timmars modellerande (ja, det måste ju heta så) hade vi efter ett givande och tagande 8 st förslag som efter en budget-titt och tidskalkyl reducerades till 6 st.
En armgång med namnet ”Portal”. En fyrvägs dipp – ”Fyrväg”. En Sit-up ramp – ”Gradningen”. En balansbom – ”Signal”. De fyra armhävningsstängerna på olika höjd heter ”Chins”. En repstolpe med en Snakerope som fick namnet ”Repslagaren”. Ytbehandlingen baserar sig på fyra grundfärger i linoljefärg. En bruten vit kulör, en svart med tjära, en röd med giftfritt pigment förstärkt med tungolja, och vissa detaljer enbart linoljade.
Konceptet uppmuntrade oss till ett stramt och sammanhållet konstnärligt uttryck.
Materialval och form har med säkerhet och användarlust att göra. Det är otroligt viktigt att ett utegym ger en säker känsla vid det första ögonkastet. Omedvetet gör vi en okulär besiktning av alla ting runt omkring oss innan vi använder dem. Kroppen och hjärnan i samspråk försöker instinktivt fatta hur man ska greppa och använda. Det här är alla formgivare medvetna om. ”Form follow function” ett känt begrepp myntat av arkitekten Louis Sullivan (1856-1924) men som Frank Lloyd Wright, hans adept, sa: ”Form and function should be one, joined in a spiritual union.”
Vi tycker oss ödmjukt ha lyckats med det. Kvittot kommer när vi ser hur väl använt utegymmet blir.
Ett grymt arbetsteam.
I vår deal med Felix blev vi på grund av tidskalkylen tvungna att hyra in extern hjälp. Två excellenta timrare, Jorma Salmgren, Ledusjö Timmerhus, och Erik Walterholm ryckte in med ungefär två veckors arbetsinsats. Vi kan också lägga till några ideella krafter som hjälpte till för att de var intresserade; Nils Liljeström, Emil Stangenberg, Ture Holm och Reine Hållams. Vi bockar och bugar för er värdefulla hjälp, utan er hade vi aldrig hållit deadline!
Slöjdarna fick en avgränsning för att deras mönsterskärningar skulle hållas samman konstnärligt och för att tidsramen skulle hållas. Det blev en skön slöjdgemenskap ute på planen framför Stefans atelje vid Manufaktursmedjan i Olofsfors när vi alla samlades och jobbade. Claes Hofberg, Frida Jacobsson, Moa Bogren, Peter Karbin och Thomas Distler, alla erfarna slöjdare med egensinniga och kluriga lösningar på hur ytan på 19 x 19 cm skulle utföras på de fem stolparna i Chinsen, som armhävningsstängerna kallas.
I vår i övrigt strama sammanhållna grafiska helhet blev deras reliefer och plattskärningar glimrande tavlor med djup och tanke.
Längst upp på Repslagaren med ett Snakerope bad vi smeden Sebastian Riechlin formge och göra en vindflöjel.
Gjutning.
Kommunen ansvarade för markberedning och gjutning. Vi hade ett arbetsamt och skickligt gäng där samarbetade flöt fint. Utan skickliga traktorförare och erfarna praktiker hade det blivit svårt att få alla redskap på plats.
Avslutningsvis restes de skulpturer som Stefan och jag gjort utifrån de workshops vi genomfört med barnen i området.
Det här var ett roligt projekt att bli involverad i. Samarbetet med Stefan Markström blev givande och stimulerande där våra två viljor sammansmälte till en helhet. Det blev också en slöjdmanifestation som jag tycker visar att traditionell kunskap förankrar och ramar in den funktionella och konstnärliga utsmyckningen på ett bra sätt. Framförallt finns i projektet en viktig intention med ett socialt meningsfullt syfte.
Mina ambitioner med slöjd har alltid varit att framhålla traditionella sammansättningar, tekniker och folkkonstnärlig gestaltning. När praktiska utövandeformer som träning och slöjd förenas i ett offentligt utegym och samtidigt håller hög kvalitet så är cirkeln sluten.
s u r o l l e / Jögge Sundqvist September 2018
Book Box with Patterns in Shrink Technique at Maine Coast Craft School.
A book box is a rectangular shrink box with a sliding dovetail as a lid. It has shallow relief carving on the outside.
It is a complex and interesting task to make a book box. Drilled with and T-auger in green condition. Carved and then attaching a dry bottom in a groove. Let dry and make the sliding lid. Decorate, paint and there it is!
PÅ Konstmuseet i Visby möter du många av surolles säregna skapelser, från flera meter höga skulpturer, ”Vittror” och välkomnande karmstolar till tänkvärda ordtavlor och så kallade vrilkåsor, slevar och skålar täljda ur utvalda träd som passar form och styrka.
Som det folkkonstärliga alter egot surolle har Jögge Sundqvist de senaste tjugo åren tagit stora kliv i utvecklandet av slöjden.
I dag känns surolles verk väl igen med sina tydliga täljspår, lekfulla mönster och former och klara färger. Under utställningstiden görs publiken också delaktig i workshops där man själv får pröva att tälja och skapa.