UTDRAG ur dagbok i Husby-Dakar projektet. 12 -25 okt 2009
14 okt. ”Jag gör parhästar och Babacar gör en stol som är en ”fisk i vattnet”. Det känns verkligen som om vi delar en gemensam arbetsprocess och de västerbottniska verktygen fungerar ypperligt i hans händer. Folkliga kulturer har lärt sig enkla men sofistikerade arbetsmetoder var än de befunnit sig och det är den överlevnadskunskapen som kallas slöjd. ”
16 okt. ”Vi kommer igång tidigt och får mycket gjort i solen mellan lönnen och furan. En vackert och inspirerande ställe. Jag gör två hästmanar och två nosar samt åtta ben. Det är frapperande vad lika mina och Babacars metoder är när vi jobbar ”unplugged”. Vi borrar, klyver och täljer likartat och känslan av att vara slöjdkosmopolit, där den universella slöjden är gränslös, det spelar ingen roll varifrån man kommer, samhörigheten är uppenbar var man än befinner sig på jordklotet.
De olika delarna i hästarna sammanfogas men redovisas som olika trästycken. Det var det material vi hade och tog tillvara på. Utifrån de dimensioner vi hade var det inte möjligt att göra vad vi ville utan att sammanfoga bitarna på det sätt som gjorts.”
19 okt. ”l min ateljé och verkstad i Umeå visar jag Babacar mitt förråd av krokvuxna ämnen till ryggbrickor, bärträn, pall och stolsben, skedämnen, handtag och grenhängare. Jag såg hur en kreativ glimt tändes i hans ögon och när jag erbjöd honom att plocka vad han ville kom han genast igång med en ny stol lika förvånande i sin sammansättning som de övriga, inspirerande!”
21 okt. ” Hästarna har istället för en stol utvecklats till separata skulpturer . En är klar, sånär som på ytbehandling som kommer efter virket torkat . Hästen har fått renhorn efter att Babacar, som aldrig sett det materialet tidigare, tänt till och funderat på att göra smycken. Jag berättade mycket om samerna, som jag växt upp i nära relation till, och historien om deras nomadliv fungerade som en länk mellan oss i förståelsen av varandras kulturer.”
23 okt. ”Ägnar mycket tid åt att fundera över hur allt hänger ihop efter gårdagens tankar. Kolonialismen och religionen har våldtagit många folkliga kulturer, vissa är helt raderade och av andra finns det bara spillror kvar. Det upprör oss båda eftersom genuint materialkunnande, otrolig verktygskicklighet och folkkonstnärliga skulpturala erfarenheter gått förlorade. Så vad var egentligen mer naturligt än att hästen, min bondesläkts upphöjda arbetsdjur (tänk på Dalahästen) får renhorn? Renens horn blir materialet som vi båda har en relation till. Samernas nomadliv (och även afrikanska nomader) utnyttjande hundraprocentigt det naturnära materialet, precis som min egen tradition –slöjdtraditionen - har gjort.
Renens bog och bak täcks av gamla bibelblad som illustrerar närvaron av kyrka och kolonialism. Svansen blev krokvuxna grenkrusiduller som bevis på materialets egen uttrycksfullhet.
Färgen blir djupblymönja; orange. En bibliskt betäckt Reinhorse.”
14 okt. ”Jag gör parhästar och Babacar gör en stol som är en ”fisk i vattnet”. Det känns verkligen som om vi delar en gemensam arbetsprocess och de västerbottniska verktygen fungerar ypperligt i hans händer. Folkliga kulturer har lärt sig enkla men sofistikerade arbetsmetoder var än de befunnit sig och det är den överlevnadskunskapen som kallas slöjd. ”
16 okt. ”Vi kommer igång tidigt och får mycket gjort i solen mellan lönnen och furan. En vackert och inspirerande ställe. Jag gör två hästmanar och två nosar samt åtta ben. Det är frapperande vad lika mina och Babacars metoder är när vi jobbar ”unplugged”. Vi borrar, klyver och täljer likartat och känslan av att vara slöjdkosmopolit, där den universella slöjden är gränslös, det spelar ingen roll varifrån man kommer, samhörigheten är uppenbar var man än befinner sig på jordklotet.
De olika delarna i hästarna sammanfogas men redovisas som olika trästycken. Det var det material vi hade och tog tillvara på. Utifrån de dimensioner vi hade var det inte möjligt att göra vad vi ville utan att sammanfoga bitarna på det sätt som gjorts.”
19 okt. ”l min ateljé och verkstad i Umeå visar jag Babacar mitt förråd av krokvuxna ämnen till ryggbrickor, bärträn, pall och stolsben, skedämnen, handtag och grenhängare. Jag såg hur en kreativ glimt tändes i hans ögon och när jag erbjöd honom att plocka vad han ville kom han genast igång med en ny stol lika förvånande i sin sammansättning som de övriga, inspirerande!”
21 okt. ” Hästarna har istället för en stol utvecklats till separata skulpturer . En är klar, sånär som på ytbehandling som kommer efter virket torkat . Hästen har fått renhorn efter att Babacar, som aldrig sett det materialet tidigare, tänt till och funderat på att göra smycken. Jag berättade mycket om samerna, som jag växt upp i nära relation till, och historien om deras nomadliv fungerade som en länk mellan oss i förståelsen av varandras kulturer.”
23 okt. ”Ägnar mycket tid åt att fundera över hur allt hänger ihop efter gårdagens tankar. Kolonialismen och religionen har våldtagit många folkliga kulturer, vissa är helt raderade och av andra finns det bara spillror kvar. Det upprör oss båda eftersom genuint materialkunnande, otrolig verktygskicklighet och folkkonstnärliga skulpturala erfarenheter gått förlorade. Så vad var egentligen mer naturligt än att hästen, min bondesläkts upphöjda arbetsdjur (tänk på Dalahästen) får renhorn? Renens horn blir materialet som vi båda har en relation till. Samernas nomadliv (och även afrikanska nomader) utnyttjande hundraprocentigt det naturnära materialet, precis som min egen tradition –slöjdtraditionen - har gjort.
Renens bog och bak täcks av gamla bibelblad som illustrerar närvaron av kyrka och kolonialism. Svansen blev krokvuxna grenkrusiduller som bevis på materialets egen uttrycksfullhet.
Färgen blir djupblymönja; orange. En bibliskt betäckt Reinhorse.”
