Jag bygger ett rum – det kreativa rum som utgör mina avgränsningar och min största frihet. I det rummet kan jag vara den jag vill vara – mitt alter ego – s u r o l l e – en slöjdare vars estetiska uttryck formas av de väggar jag nu ska beskriva. Innehållet i de väggarna bär jag med mig på alla kreativa stigar som jag snubblar runt på.
Vägg 1 är MATERIALET – Här finns känslan för vilket träd jag ska välja för att få rätt styrka, böjlighet och mjukhet. När jag går i skogen sätter jag på mig speciella glasögon – ungefär som Stålmannens röntgensyn – rakbrillorna för att hitta rakkluvet och pallbensbrillorna för krokigbenen – sen har vi ryggbrickobrillorna, skedögonen - handtagslinserna och bärträglasögan.
Med materialet tar jag en brottningsmatch i verkstan – jag går i clinch och ibland vet jag inte vem som ger vem en rak uppercut – pallbenen slår en helt enkelt på käften ibland - det kommer ut något helt nytt – men bara det har rätt ”beatitude” som Kerouac sa, så blir det bra – det är en dialogprocess med materialet.
Vägg 2 är VERKTYGEN och verktygsskickligheten – Jag älskar den skurna ytan som kommer från täljgrepp som ärvts i många generationer - förfinats under tusentals år – en slags ackumulerad formestetik som är intimt förknippad med tekniken – sammansättningarna och materialvalen.
BAKOM mig finns vägg 3 TRADITIONEN. Ja, DET VAR JU FRÅGAN VAR DET FRAMFÖR ELLER BAKOM? Kanske finns det en svängdörr någonstans?
Tradition är ju allt som folk gjort för att överleva med respekt för sig själv och sin avkomma. I träets och slöjdens värld har man först gjort huset av liggtimmer, sen husgeråden – stolarna, borden, skålarna, skåpen, ja, whatever i trä.
I västerbotten har det här kunnandet ett ord dialektalt – att man är händig – praktiskt underfundig – ”farmersmart” på att ta tillvara på alla material runt bondgårdarna – det är ”Int Oslög” … man ska aldrig säga att man är bra på något… den dubbla negationen. Min släkt på pappas sida kom hit på 1500-talet. Jag är kanske tionde generationens slöjdare som jobbar på med kniv och yxa.
Men apropå att bära något med sig. Vi har ju den 4:e väggen! FOLKKONSTväggen! Och det är ju ni! Folket! All längtan, kärlek, önskan, besvärjelse, magi och förhoppning som finns inbakade i de här grejerna som är gjorda. När en kille skulle stöta på en tjej hade han en känning med sig, en sked att sätta i fickan för att visa vilken ”int oslög” man han var. Ett belägg för den kärleksfulla drivkraften i slöjdens estetiska uttryck. Slöjd bär kärlekslängtan.
