Det var vernissage i Åbo för utställningen "Till min glädje" med "Rikssvenska hantverkare" i början av September 2009. Annika Nordenskiöld, Mikael Nilsson, Anna Wengdin, Anna-Lena Stålnacke var delutställare, men det var bara jag och Annika som kunde komma och medverka på vernissagen. Allt var fint ordnat, bra katalog, ett fint seminarieprogram där jag höll en två timmar lång föreläsning för 150 elever på hantverksutbildningen.

Inför vernissagen var det dukat med vitt vin, vindruvor, kex och ostar. Mitt i verksamhetsledarens inledande välkomsttal kommer det in en liten fet man i 30-årsåldern med byxor, jacka och keps i militär camoflagestil. Han avbryter och börjar apropå folkkonstnärlig gestaltning tala om sin båt som han målat, grundeat och fixat till på alla konsters vis… Alla börjar skruva på sig och Annika tar ett kort på honom med sin I-phone i smyg för att man efteråt ska kunna identifiera mannen som utförde den hemska massakern på Galleri Campus i Åbo. Men inget händer. Annat än att han är fullständigt inadekvat trevlig, lägger sig i och konverserar lidelsefullt om allt annat än vad alla andra pratar om. Efter ett tag erbjuder han Annika sin klocka som han köpt i Barcelona och sin kam (!) som present. Troligen för vi har varit riktigt trevliga mot honom, livrädda för ett attentat hade vi både omedvetet en baktanke om att det är kärlek som alla "Psyko Killers" egentligen behöver för att inte utföra sina dåd.

Vi sålde inget på vernissagen som för övrigt inte var speciellt välbesökt, men minnet av det militära "psykot" består. Dagen efter besökte jag Hantverksmuseet på Klosterbacken och fick många inspirerande bilder av gamla stolar och läckra skåp.