När jag spräcker, klyver, hugger, täljer och brottas med
träbitarna blir jag upprymd. Inte av inkomsterna.

Utan av släta skurna ytor. Av vresiga fibrer.
Av kådlukter och inneboende klanger.
Och av att jag har ett förhållande.

Ett förhållande till skogen. Till allt jag gör och använder.
Till färgerna och formerna som ska nötas av händer och
ögon. Och till att jag får vara med.
Från början till slut.