• Rörklockan i Klangvägen, Agnäsbacken
  • Ryggbrickan till Rörklockans bänk
  • Klangernas feedback i den genombrutna dekoren

Offentlig Utsmyckning i Agnäsbacken

Rörklockan

Rörklockan i Agnäsbacken

Projekt Klangvägen

Detta projekt står välsignat och invigt sommaren 2014 i Bjurholms kommun, närmare bestämt i Agnäs, en bygd i en Öreälvens bördiga meanderkrökar där ett tvärhögt berg, Rågberget har blivit Agnäsbacken, min favoritslalombacke genom åren, bara 6 mil från Umeå.

  

Redan under de första möten vi slöjdare och konstnärer hade med smeden Sebastian och keramikern Ida Riechlin och med ägarna av slalombacken, Tomas och Jenny Stensson, blev jag förtjust i idén. Tillsammans med bybor drev de den ideella föreningen Klangvägen och  ville genomföra en just en Klangväg runt Agnäsbacken med ljudkonstverk utformade så att det via en aktiv handling från vandrarna skulle uppstå ljud. Projektet skulle finansieras via projektmedel från Leader URnära och innebära stora ideella insatser.

När ledningsgruppen föreslog min placering kändes det som projektet hade fått en lysande inledning. De ville att jag skulle gestalta utrymmet under Blåbärskrönet eller ”Bolltall´n” som jag brukar kalla den. Ett av mina favoritställen i slalombacken där jag brukar stanna till och betrakta utsikt och snöglitter eller för att pusta ut en stund innan sista branten. Därtill en mötesplats mellan mig och min fru för att invänta varandra.

Tanke
Idén med en rörklocka utgick från just platsen. En mötesplats som kan ljuda  rörtoner ut över Öreälvens dalgång. Fem toner i ett mustigt G ackord. Så här har jag formulerat det i texten till skylten bredvid: ”Lagrad slöjdkraft laddar tonerna med västerbottnisk myr, spunnen lintråd, nybruten åker och färskbilad furu. Den inneboende klangen av kroppars spänning, slit och svett i hårt arbete för överlevnad. Generationers samlade erfarenheter.”

Utformning.
Jag ville att rörklockorna skulle integreras i en altan som uppmuntrade till både möten och eftertanke. En stabil trygg plan yta i det branta. En monumental traditionell portal för tanken att ta sats utifrån.
Slöjda.
Efter godkänd skiss och arbetsmodell fick jag kontakta min eminente virkesleverantör I Balsjö, Stig Gustavsson, för att beställa tätvuxen norrländsk fura. Som vanligt leverat med högsta kvalitet. Men för de krokvuxna detaljerna, överliggaren på portalen, räcke och till den tänkta trappens böjda reglar blev det besvärligare.

Under två dagar fick jag fin motion när jag skannade av skogen vid sidan om backen genom att gå den upp och ner ett antal gånger. Det tog två halvdagar och jag hittade ett räcke och en överliggare som sågades ned för torkning. Bra support från Stensson med  fyrhjuling och boggivagn.

Sen följde sköna höstarbetsdagar i backen. Öppen eld som grillplats för luncherna och utsikten, utsikten! Otroligt inspirerande att pusta ut och blicka ut över Öreälvens dalgång och skicka en tanke till farfar Arvid och farfarsfar Johan som huggit timmer vid Balberget, Stöttingfjällets sista utpost, under bilandet av timmerstockarna med täljbilan.

Författarbesök

Under arbetet fick jag besök av författaren och  journalisten Mats Ottosson som skulle skriva en bok om träden, men självklart fick han hugga in och hjälpa till att resa stommen. Vid brasan fick vi ett fint samtal om träfibrerna och om de krokvuxna stammarnas vilja att vara med i en folkkonstnärlig gestaltning, en process som jag älskar. Resultatet finns i boken ”Till träden” en ytterst fin bok med bilder av Roine Magnusson som jag varmt rekommenderar till alla er trädälskare.

Smide
Smidet tillverkades efter mina ritningar av Agnässmeden Sebastian Riechlin.  En morgon hade vi bestämt en träff i smedjan kl 7.00 på morgonen. 6.40 var jag i backen, mätte och ritade ett förstärkningsstag till bänken. På klockslaget 7 var jag i hans verkstad och strax efter 8 hade jag ett mess från honom att jag kunde hämta staget. Det är vad jag kallar verkstad! Föredömligt smidesjobb i alla detaljer.

Rörklockorna
Rörklockorna är järnrör som hållit uppe taket i Stigs ladugård, i jag vet inte för hur många kossor sedan? Jag hade problem med att hitta några rör på skroten så jag klagade lite för Stig när jag hämtade virke. ”Men du jet ta de en titt uppå logen, ja ha för me he ligg na rör därnanstans.” Och faktiskt, efter lite pusslande och kapande i Stigs maskinhall, efter matematiska uträkningar av mitt snille till son, lite trial and error och en stämmapparat (app. i smartofonen), så hängde de där och lät sig ljudas. Lite skorrig klang, som rör från en Balsjöladugård antagligen ska låta, rika på övertoner från kors råmanden och vitskummig mjölks sötma. Pulverlackade röda utropstecken som sammanbinder bondesamhällets slit och postmodern industrialitet.

Symbolerna
Under rören lät jag göra en ljudbräda med genombrutna symboler, en arketypisk symbol för varje ton i klangen G7-9. Tonerna tar sin form och sätter luft i rörelse. Former som funnits
hos folkliga kulturer över hela världen i 10 000-tals år, så antagligen kommunicerar de något djupare än vi kan ana. De formerna är byggstenar i mitt fyrtiåriga mönsterskapande inspirerat av ”Skureut”, mönsterskärningar i trä.

Stavargransbågarna
Eftersom tonerna tog sin form och skulle transporteras ut över älvdalen behövde de gestaltas på något sätt. Då kändes det naturligt att basa och böja tre stavargranar till tre bågar och fästa in
dem bakom rören. Inte alldeles enkelt visade sig. Stavargran är en senvuxen gran som kan vara 30 – 40 år men ändå bara 4 – 5 cm i diameter som ger extremt täta årsringar och mycket hartser. Det gör virket röttåligt men också sprött.

I min oerfarenhet i att böja just stavargran trodde jag att det skulle gå att böja tremetersämnena för hand genom att böja in dem i förborrade hål. Men ack vad jag bedrog mig.  De sprack på löpande band. Som tur var hade jag hittat en naturligt växt böj i rätt diameter som jag kunde använda som mall till att naja fast de raka basade ämnena på.

Trappen som blev bänk.
På modellen hade jag satt en generös böjd trapp så att man skulle kunna komma upp på altanen nerifrån backen. Typiskt nog är det alltid den detalj som får minst fokus som blir
mest problem. Jag ville använda två krokvuxna ämnen som reglar. Men jag hittade bara en stam med rätt böj… Men det visade sig bli lättlöst. När altanen och stommen var resta började jag inse att trappen skulle bli ett problem för pistmaskinen. Efter att Tomas från Agnäsbacken konsulterats kändes det självklart med en bänk istället. En riktig slalombackebänk att sitta på, med skidorna på.

Invigningen
Det är en skön känsla att göra färdigt och känna sig nöjd. Ännu roligare är att få folks reaktioner. För en slöjdare är den här typen av interaktiva konstnärliga objekt extra roliga. Vi är estetiska praktiker som gillar när saker används och kommunicerar.

Det kom mycket folk till invigningen den sköna högsommardagen och många var imponerade av mångfalden och bredden på idéer och utförande. Eftermiddagen fick en fin avslutning med jazzband i toppstugan och vidunderlig kvällssol över Sofie Weibulls Klockspel.

Andra konstnärer
Från Konsthögskolan deltar Henrik Jonsson och Anton Back med en Burktelefon.
Hannah Anbert med Barrtoner,
Tryggve Lundberg, skulpturlärare/tekniker med TLT Tryggves Lokal Trafik
samt Sofie Weibull med ett Klockspel.
Sebastian Reichlin, Trollklockan
Mia Persson, Ferrum Vigra
Kent Lindberg, Flottarkärlek
Jessica Larsson, Tvåmannasågarna

Inga kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *