• Lekplats Slöjdarnas Hus. Klätterplanket
  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Klätterstolpen Spiran
  • Lekplats Slöjdarnas Hus. Vippgungan
  • Lekplats Slöjdarnas Hus.
  • Lekplats Slöjdarnas Hus.

Vännäsby 2011

Lekparken på Slöjdarnas Hus

Äntligen får jag tid att berätta om lekparksbygget i Vännäsby för Slöjdarnas Hus. Tack vare ett fantastiskt ideellt arbete av föreningens eldsjälar Ylva Göransson, Åke Sandström, Marianne Åsell, Karl-Axel Åsell, Bengt Wållberg med flera blev det möjligt att bygga en ”konstnärlig installation med lekmöjligheter”. Vi valde att göra lekparken till en stor rundel med en grusad gång i mitten och tre bänkar ”Laxstjärt” för föräldrar att sitt på.

Eldsjälarna Bengt Wållberg , Marianne Åsell och Karl-Axel Åsell.

Säkerhetsaspekten.
Jag måste berätta detta. I projektet har jag hela tiden varit extremt tydlig med att alla skisser och modeller skulle förankras i de rekommendationer och standards som gäller för lekparker. Vi läste tjocka böcker, träffade kommunens entrepenörsföretag och pratade med avsynare av lekutrustning, bara för att komma fram till att eftersom jag inte hade de nödvändiga certifikaten så kunde de inte godkänna lekparken. En slags märklig ”Moment 22” känsla infann sig. Certifikaten skulle kosta 50 -60 000 kr. Självklart var jag mån om att bygga lekparken inom de säkerhetsföreskrifter som finns. Det finns ju en anledning till varför de utarbetats. Men inom rimliga gränser, med liten budget och med mitt material trä var jag redo att göra mitt bästa. Inspirerad av en liten skylt på prinsessan Dianas lekpark i Kensington Gardens som upplyste besökarna om att livet är fullt av risker, att även barn måste lära sig att ta risker, så kände jag att jag skulle försöka minimera riskerna så mycket som jag kunde men inte vara rädd för att utmana dem. Och kanske föräldrarna, som alltid har det yttersta ansvaret.

Uppstart
Vi startade under de heta fina majdagarna med sex stora stockar levererade av Sävar såg. Eldsjälen Åke Sandström hade som nybliven ordförande gjort en blixtsnabb insats och fixade leveransen på nolltid.

Åke Sandström

Grannen Melker Eriksson kom med traktorn och körde fram storfetfurorna till arbetsplanen utanför bagarstugan. Min eminenta assistent slöjdaren och konstnären Stefan Markström var taggad och praktikanten Elisabeth förundrad över stockstorleken.

Konstnären Stefan  Markström var dräng

Omväxlande med Husqvarna 346 xp, en gammal täljbila, bandknivar och bildhuggarjärn började stockarna formas. En regnperiod dök upp, (tur att det finns sydväst), men vi lyckades hålla verktygen förvånansvärt torra och humöret på topp.

Bilning av Klätterplankens stockar
Tvillingsjälarnas tillblivelse

Sen kom hettan i början på Juni och efter att svetten lackat i några timmar smög jag mig ner till älven och kylde ner min iskalla lekamen. Spritt språngandes!

Ready to work

Min pappa Wille Sundqvist fick ett hedersuppdrag att skära solrosen.

Wille Sundqvist

Efter några veckors jobb och med fantastiska ideella insatser i form av grävning och markberedning av Rolf Strömberg och Bengt Wållberg m fl började det vara dags för resning och gjunting. Många diskussioner om hur vi skulle göra gjorde arbetet intressant, vem skulle bestämma? Chefen, surolle eller ordföranden?

Resning av klätterplank för gjutning

När betongen torkat kallade jag på Erik Johanssons barn, Ellen,Selma och Harry från Hälje gård som skulle vara testpiloter. Var skulle pinnarna sitta som de skulle hålla sig i? Svårt veta för en vuxen man, men de hade besked. Harry sa: ”Här Jögge, MÅSTE du sätta en pinne!”

Nu har barnen bestämt var handtagen ska sitta

 

Selma och Ellen

Snart var det dags för barnen att triumferande blicka ut över byarna Vännäsby, Brån och Spöland. ”Standing on the top of the world!” Kryssen i rockhuvdstoppen var här inte monterade ännu. Men det skulle komma. Allt för skönhet och säkerhet. En stilla morgon kl 6,15 i lugnet innan åskvädret satt jag där uppe som en fågel och monterade krysset. Ett oförglömligt minne, jag kände mig som en slöjdande örn i sitt näste…
Stegen till trädet är gjorda av 250 år gammal kärnfuru från en gammal bjälke av furu i min Västerbottensgård som jag behövde byta för många år sedan. Alla verktyg blev slöa när jag jobbade med den. Stenhård! Stegen blir längre och längre ju högre man klättrar så OM man ramlar så ska man inte slå sig alltför illa på vägen ner.

Klätterstolpen Spiran

Planket
Planket består av välvda plankor ca 4″ tjocka. Mellan dem är supertorra dymlingar av tätvuxen och utkluven kärnfuru islagna 10 cm i det fuktiga virket. Poängen är att de ska sitta som berget även om konstruktionen sväller och krymper. Den utkluvna furan är också fiberrak vilket gör den stark och kärnan är motståndskraftig mot röta. Inga mått är så tighta att någon ska kunna fastna med huvud eller bål. Jag täljde faktiskt om en form där mellanrummet kändes farligt. Och ”den stolta krigaren” som symboliserar mod och styrka kom till. De två hufvudena är moders och fadersgestalter som vakar över barnens lek. Korpen står för klokskap. Och solen ger energi och speglar bort det onda.

Selma inviger klätterplank

Harry inviger klätterplanket
Vippgungan
Med ryggstöd ingradade i änden och låsta med en nar ska de väl hålla tills gungan ruttnar ner. Värre var det med de grangrenar som jag omsorgsfullt valt och basat (ångat) i en baslåda och försiktigt böjt till perfekt formade böjar. De sprack obarmhärtigt när de skulle slås ner i hålen, spänningen mellan ytved och innerböj blev för stor, så den idén fick jag fogligt lämna och ersätta med krokvuxen linoljeindränkt björk. Man lär så länge man lever.

Vippgungan

Till rutschbanan gjorde jag en tarrstege som de kallar den på fäbodarna i Dalarna. En trapp uthuggen ur ett stycke. Mer jobb än man kan ana. Nu nedfälld i marken med platonmatta under för att undvika fukt och överst en plattform till rutschbanan. Bilder kommer till nästa sommar när gräset på kullen blivit grönt. Markberedningen är 20 cm sand och 30 cm noggrannt utvalt flis. Allt är ytbehandlat med järnvitriol och målat med slamfärg för att enkelt kunna underhållas.

Sett från ovan

Ett otroligt roligt arbete, men roligast är rapporter från föräldrar som har svårt att få sina lekande barn ur lekparkens grepp när det är dags för hemfärd.
Sist ett stort  tack till Lisa Jonsson och Tommy Sandström och till alla er andra som bidragit till att detta blev verklighet.